Varför blir man besatt av plastikoperationer!?

Nu är frågan den att varför blir man som besatt av att fortsätta göra plastikoperationer när man en gång börjat!?

Jag har en teori.

Och det har inget med skönhet att göra eller skavanker.

 

Man går runt i sitt lilla liv och har så jäääävla tråkigt, och varför då? HUR VET MAN ATT DET ENS ÄR TRÅKIGT!?

sen så opererades man av misstag, kanske en gallblåsa som måste bort, som i mitt fall, och gud vilken dödsångest jag hade. FAST jag hade hatat livet i flera år och ville inte annat än dö.

Så då ville jag ändå inte det, grät och var helt knäckt och helt sorgsen över att man kanske inte får träffa Michael igen, sina katter, sin pojkvän, sina vänner, och att man aldrig hade en mamma, eller en pappa eller bror som brydde sig, och man blev aldrig mamma eller faster… man har inte sett något här i livet och man har inte bett om förlåtelse heller för att man var elak mot gamla vänner eller klasskompisar eller vem det nu kan vara. (Nu är jag ju riktigt snäll av mig så jag har iaf ingen sådan ångest).

Så inser man också att Narkos kan ta livet på en. Det är eg det som är det farliga med att opereras. Att grävas i, är inte farligt, och visst, infektioner efteråt, men det är milt.

Det är Narkosen som tog död på Michael Jackson t.ex. och många andra patienter som kanske inte tål det eller har uppgivit fel eller dolt fakta för narkosläkaren. Typ som att uppge fel vikt kan ställa till det ordenligt.

Att man sen får lägga sig själv på operationsbordet känns som ett självmordsförsök för man vet att när de sövt mig, så har jag ingen kontroll, och jag kommer inte veta ens om jag dog eller inte.

Men det gör så förbannat ont så den där gallblåsan måste bort.

Så sövs ner efter att ha ringt alla och tackat för den här tiden.

Vaknar sen upp med värk i axlar och rygg och inser att man lever, Guuud så bra!

Jaha, nu var det bra helt plötsligt!?

Vilken kick, vilken adrenalinkick, jag lever, och jag vill leva och jag vill leva för alltid, Gud vad jag älskar honom, och henne och respekterar den och den och jösses, vad God mat, och underbar säng, och fina vänner jag har och min söta Kanin.. och..

Så vaknar man, man inser att man är tacksam. Och det är den här tacksamheten man jämt borde bära med sig i sinnet, det är tacksamheten för det man har. Se dig om! Vad har du egentligen omkring dig? Både fysiskt och psykiskt… Tänk att du har allt det här! Oavsett hur mycket eller dyrt allt det där var…så har du DET iaf.

Jag har hälsan, jag har sambon, jag har ett fint stort rött hus med vita knutar, jag har en bil, jag har en hobby, jag har kunskap, jag är hemmafru, jag är snygg, jag är snäll, jag är älskad, jag har en tv, mobil, dator, blahblahblah, jag kan åka Cab, jag kan fika med Tina, jag kan hälsa på Annelie och Classe, jag kan hälsa på Asko med fru, Marie med Per, Carina med sambo och alla andra som jag nu ej minns.. typ Caro med bebis i magen. Och jag har 4 gummi barn, jag har en förlovningsring, jag har kläder och mat för varje dag. Jag har sett Michael Jackson 200 unika gånger, jag har varit hemma hos honom, jag har fått autografer av honom, jag har sett 13 konserter med honom, jag har rest till LA; LONDON; WARZAWA; PRAG; BERLIN; MUNICH; SZEZECIN och en massa andra ställen, jag har en egen gummi mamma, jag har hittat min bilogiska mamma på facebook, jag har kontakt med alla mina syskon, jag har gått ner i vikt, och älskar att träna och pyssla med mitt, och ingen stör mig med det heller.

En kick av att få liv-boosta sig själv, kan jag förstå nu efter hmm, 5 ingrepp, var av 2 var av hälsoskäl, är verkligen något man kan bli beroende av!

Varför inte, man ÄLSKAR JU livet efter en operation. Innan operationen så är man livrädd för att mista allt man har. Då är det FÖRSTA gången man verkligen SER vad man egentligen HAR här i livet!

Är det därför man börjar smida nästa ingrepp redan 5 dagar efter det man precis genomgått?

För jag vet ju att om ngra månader, nu är det sommar strax så det kanske håller i sig lite mer nu när jag får åka Cab hela sommaren.. så är man sen tillbaka i; Gud vad trååååkigt allt är, du är sååå tråkig.. och jag, vad ska jag göra!?! Jag har inget i mitt liv, jag har inga egna barn, bor ute mitt i skogen och vill ingenting..

Så är det ju inte just idag. Men till hösten då är det är adrenalinkicken som avtagit och om man ej får den här adrenalinkicken via något annat, hur ska man då uppnå den där tacksamhetskänslan!?

-Jo att arbeta med sig själv, och framför allt, som jag gör idag, inser och ser och smakar på det faktumet av varför det känns så här nu. Och håla det i minnet!

Det är självutveckling. Mer självkänsla nu!

Hur gör alla andra lyckliga människor? Inte opererar de sig inte.. de har andra äventyr för sig.. (som inte passar mig för jag e feg) men en del människor har det där i sig sen barnsben.

Det är DETTA vi ska lära våra små barn:

Att ju mer tacksam du känner dig och är idag, ju mer får du att vara tacksam för imorgon.