Så säger man bara inte

-Hur kan du sörja någon som aldrig älskade dig?

Så säger man väl aldrig till någon, någonsin?

Eller gör man det?

Och i vårat fall, vi har älskat och gömt oss bakom Michael hela våra liv. Tröstat oss med hans musik och utstrålning och med hans kärlek och vilja att alla skall älska varandra…och fred på jorden och att jorden skall må bra så vi kan stanna kvar här länge och njuta av jorden, så som ”Gud” skapat den.

Vi kände aldrig honom personligen, typ ingen gjorde de, ändå är det 38.000.000 som gillat honom på Facebook och hela facebook är täckt av Michael bildern i folks profiler eftersom det är årsdag, den 2a. Helt sjukt att det gått 2 år utan honom.

Min väninna blev ju helt knäckt av att ngn sade så till henne, och det är faktiskt kränkande.

Det handlar ju inte om att han älskar oss, utan för att han betyder allt för oss, även som död.

Jag hade inte pallat med min barndom alls om jag inte hade haft Michaels styrka att tro på. Jag visste ju att han varit med om samma helvete om inte värre. Och i det fann jag styrka att orka vidare. Mycket för att man satte upp meningsfulla mål, som att se honom på konserter.. se Neverland.. prata något ord med honom.. Tacka honom och be om förlåtelse för att mänskligheten inte fattar bättre.

Var ren egoism så vill jag ju ha honom tillbaka här levande.

Men om jag tänker på honom.. så skulle han gärna ha fått somna 1991. Innan allt helvete hände som knäckte honom och som faktiskt tog livet av honom.

Tyvärr är vi fans även en del av allt det där mediacirkusen, girigheten och ”jag vill ha mera”..-syndromet.. Han orkade faktiskt inte. Han var sjuk i lupus och vitiligo..hans leder, och kropp mådde inte bra.. men han gjorde allt för att dölja det.. Insomnia var den strösta boven i det hela.. och jag vet själv hur det känns att inte kunna sova på 10 dagar..det är ett helvete, man blir helt desperat…

Men han är ändå vår styrka, vårat hopp, vårat allt.

Folk går runt och sörjer sina släktingar fast de haft dålig relation i 45 år, och helt plötsligt så dog de, och då helt plötsligt känner de sorg för ngn som de inte ens villa umgås med, det är ännu konstigare… tycker jag.

Jag själv skulle känna sorg om min biologiska mamma skulle dö, utan att jag ens hunnit träffa henne, fast jag inte ens känner henne.

Men vi känner Michael på vårat sätt. Vi kommer alltid sörja att vårat hopp försvann. Vår enda livsgnistra försvann, och många av oss känner oss helt förvirrade över hur vi nu skall hitta ”meningen med livet”…. För det finns inget som kan mäta sig i den känslan som Michael gav oss.. det finns liksom inget.

Ingen annan person, Ingen resa, ingen diamant, ingen glass i världen kan på något sätt lindra den här smärtan.

Den är otrolig.

Och overklig.

Annonser