Begravningen

Kom precis hem. Det var helt ok med mig och det känns både bra och dåligt just nu. Lättat för att det inte ställes till någon scen idag. Alla var där, nästan alla i alla fall. Både bror med fru och kusiner och mamma Monica samt Richards mamma. Jag och T väntade till 13.45 innan vi gick in eftersom vi inte visste vilka som var där och jag ville inte vara i vägen för Roberto. Jag såg att det kom några gubbar som jag inte kände igen och då kändes det genast bättre för familjer håller gärna skenet uppe om det finnas andra i närheten.
När jag och T stod och inväntade prästen så gick min bror förbi mig och vi fick ögonkontakt,det blir ju automatiskt att man nickar till varandra. Roberto nickade mot mig av rent hyfs antar jag. Jag tror inte de hade räknat med ttt jag skulle vara där ändå. Jag vet inte. Richards bror och fru hälsade inte på mig och Richards mamma kände nog inte ens igen mig då hon yrade om att Roberto inte ens var där, fast han typ satt bredvid henne.

Prästen skötte sig bra. Väldigt neutral och pratade om att livet inte ibland blir som man önskade.

Alla på höger sida fick en blomma som skulle läggas på kistan. En vit träkista som det låg blommor runt ikring. Min bukett var inte riktigt som jag hade tänkt mig, men vad gör det?!

mina blommor
Monica var där och hon gick också runt kistan och lämnade en blomma. Dock inte klädd i svart utan i hennes favvisfärg: Lila. Och då gick hon förbi mig på vägen ner eftersom jag och T satt på vänster sida, samma sida som Richards arbetskamrater, utgår jag ifrån att det var, då nickade hon mot mig. Det kändes bra. Detvar liksom inget ont i den blicken, inte heller från min sida, för tro det eller ej, så saknar jag henne med… men den jag saknar mest här i livet är ju min bror, att se honom gråta och vara ledsen är något som tar knäcken på mig varje gång, från då vi var små till idag, så är det inte lätt att se lillebror gråta. Jag saknar honom så otroligt mycket.

Vi stannade inte på fika. Kändes liksom inte helt rätt att gå in där bland övriga släkten och för Robertos skull så åkte jag hem. Jag kan väl inte sitta där och dricka kaffe och äta en liten kaka med folk jag inte träffat å 20 år som inte ens hälsar på mig. Så, jag valde att lämna dem ifred.

Jag kunde inte gå och sätta mig där.
Så vi åkte. Tror det var bäst så.

Farmor var den enda som sade något vid kistan. Och det var helt rätt och det måste vara svårt för vilken mor som helst att ens son går bort före, och dessutom veta vilket trasigt liv han levt, kan inte vara lätt. Hon sjöng honom en psalm, det var väldigt fint gjort, trycker jag. Och jag förstår, att som mor vill man aldrig gå ifrån sitt barn.

Nu är jag tillbaka i soffan och känner att allt är så sorgligt så jag tror jag skall gå sönder.
Väldigt onödigt att man inte kan, eller får, vara en riktig familj, fast det är det alla egentligen vill.

Jag hatar inte någon, min blogg handlar inte om hat, utan det handlar bara om att jag skall bli hel. Terapi helt enkelt och det har hjälpt mig otroligt mycket. Jag skriver inte för hämnd eller hat. Jag skriver bara för mig själv och för att jag skall kunna gå vidare. Men sedan jag fick veta att de läste min blogg, desto svårare är det att skriva, för det var inte det som var meningen från början, utan bara ren terapi för mig själv.
Det hoppas jag att de kan förstå, en dag. Och att jag saknar dem alla, fast de tror att jag hatar och spyr på dem.
Men det gör jag inte. Jag älskar er alla, på mitt sätt.

Annonser