Ensam

Otroligt jobbigt att känna sig så ensam. Inte en enda kompis i hela denna stad. Känns som om jag kommit helt fel. Det är därför jag inte ser så glad ut, för ensidig vänskap eller när det gynnar dem är inte mun grej. Jag är 36år och väljer hellre bort sådan sk vänskap. Visst, jag släpper inte in någon så det är mkt mitt eget fel. Men jag har slutat leka i sandlådan och slutat fejka smajl. Men känner mig ändå ensammast och hatad och ratad.

Tror känslan är större nu inför Chileresan och det är väl det som är hela grunden till min känsla av att vara övergiven och oönskad. Jag förstår vad det kommer ifrån men på kvällar och nätter tar känslan över av total onödighet att excistera. Jag vet själv att jag bidrar till ett ganska osocialt liv. Men det är svårt när humör svänger så från apatisk, till ok, till superdepp, gladare än ganska ok, är jag ju aldrig. Men det kanske ändrar sig också efter att Jag äntligen får krama mamma och känna mig hemma för första gången i mitt liv.

 

Drömde om mamma för första gången i natt, antagligen för att jag var så ledsen, och jag grät i drömmen och förmodligen på riktigt också eftersom jag vaknade helt kladdig och blöt i ansiktet och en enorm sorg. Och så tänkte jag på min bror Roberto, och jag behöver bara skriva det så gråter jag, för han svarar inte på mina sms, jag har skickat tre, två hälsningar från Albanien och sen om resan till Chile. Men inge svar och visst jag kanske har skickat till jobbmobilen hans och han är på semester, men samtidigt så vet jag ju att han inte vill ha något med mig att göra så det är nog det som är orsaken till att han inte svarar för nu är allt detta med pappa klart så han måste inte träffa mig eller kommunicera med mig, mot hans vilja, och det gör han inte heller ju.. Visste ju att den risken var stor, och det var väl för mycket att önska att detta med pappa kanske kunde föra oss närmare, men inte ett ljud på 2 månader.. och inte ens nu. Så jag är såååå otroligt ledsen över det med…. han är ju det enda jag har… visst jag skall till mamma och alla syskon som alla längtar efter mig och pratar för fullt nu på facebook och så.. men jag känner ju inte dem jag känner ju Roberto.. det är ju han jag bott med i 12 år och busat och slåss med och älskat och hatat och även om det var illa eftersom han härmade pappa så har jag aldrig anklagat honom för att han har gjort fel, när det gäller det, det är hans förnekelse som jag inte kommer överens om eller att han eventuellt lägger hans beteende mot mig som barn på sig själv, för det var ju inte hans fel, han gjorde ju bara som pappa?! Varför kan han inte bara förstå det, han jobbar ju ändå som beteendevetare och måste ha hört historien femmiljoner gånger i jobbet, men han kan inte se det hos oss eller?

Oavsett så har jag lovat honom att aldrig ta upp pappa och mamma med honom igen och det är ju därför jag slutat blogga ett tag men nu är ju bloggen allt jag har så…jag bad om att vi bara skulle vara syskon.. inte kriga mot varandra .. jag accepterar att han älskar dem.. han får acceptera att jag helt enkelt var för gammal för att knyta ann till våra svenska föräldrar och därmed inte känner något ansvar för dem.

Men det verkar vara svårt.

När det kommer till en själv.’Det är nog lättare på jobbet hans, att inte blanda saker och ting med varandra…  men jag vet inte, de kanske inte pratar med de de jobbar med..att det vara är att hålla koll på att de mår bra och får mat och sover som de skall.. så..det kan ju förklara saken.

Men ändå… ledsen som en trasig övergiven fågelunge känner jag mig..

Men nu känns det något bättre… har ju skrivit rakt ut från hjärtat igen.. så.. det lättar ju.. tänk om jag kunde ta mig o träna också!?

Annonser