Posttraumatisk stress och jag

Jag har precis fattat en av mina diagnoser. Femörningen har ramlat ner och jag insåg vad det är jag håller på med. Jag har alltid trott att de bara ööööverdriiiiiver… jag har ju bara blivit utsatt av våldtäkter i 10 år och dessutom påhopp och övergrepp i vuxen ålder också.. BARA.

Egentligen håller ”jag” inte på med något men jag har upptäkt att ”min kropp gör något helt annat” än vad jag själv önskar och vill. Jag kommer markera fet stil på det som passar in på mig och fortsätter nedan qoute.

Posttraumatisk stress

Posttraumatisk stress, även förkortat PTSD, är en psykisk störning som kan drabba den som upplevt en traumatisk situation. Situationen i fråga är en händelse som går långt utöver vad en vanlig människa kan klara av att erfara. Det kan gälla allt från att själv ha blivit utsatt för ett hot eller en skada till att ha bevittnat någon extrem händelse. Det är inte ovanligt att brottsoffer eller personer som upplevt ett krig drabbas av PTSD. Posttraumatisk stress kan, många gånger, förebyggas genom krishantering efter den traumatiska händelsen. Krishanteringen kan bestå i kontakt med psykolog eller konstruktiv debriefing efter händelsen. Syftet är att, så snart som möjligt, påbörja känslomässig bearbetning för att minska stress och psykisk påfrestning. Psykiatrienheter över hela landet kan erbjuda en utbildad psykolog med de kunskaper som behövs för att leda de drabbade genom krisen.

Posttraumatisk stress – symtom

Det finns tre olika grupper av symtom som förknippas med diagnosen. Den första är konstant återupplevande av händelsen. Påträngande minnen i form av minnesbilder, känslor och mardrömmar är vanliga. Minnena av händelsen upplevs som väldigt starka och kan följas av fysiskasymtom som kallsvettning och ojämn hjärtrytm. Kanske till och med en fullt utvecklad panikattack med starka känslor av stress och rädsla.

Den andra gruppen är undvikande av situationer, känslor och tankar som skulle kunna påminna om den utlösande händelsen. Den som har utvecklat posttraumatiskt stress-syndrom t.ex. efter en bilolycka kanske undviker att åka bil helt och hållet. Inte sällan sker undvikandet helt omedvetet och utan kontroll. Därmed riskerar undvikandet bli en del av den drabbades vardag.

Den sista gruppen är en form av psykisk överspändhet med koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter och överdriven vaksamhet som följd. Personen upplevs som nervös och kanske en aning paranoid som en följd av PTSD. Till sjukdomsbilden hör även stark ångest. Det kan resultera i att den drabbade lever i konstant oro och är extremt nervös eller skärrad, alltid beredd på att vad som helst kan hända. I förlängningen kan det leda till kronisk stress, ibland med depression som följd.

Jag har inte varit medveten om vad som sker det enda jag vet är att jag gör allt för att undvika intimitet, och det gäller både en snabb puss, kram eller vilket inte kan leda till längre kramar och intimare pussar som leder till kyssar. Det var vid ett samtal med pojkvännen där jag fann trygghet under en period av samtalet som sedan eskalerade till lite mer obehagligt och jag kände att jag, min kropp, var på väg ut ur sängen, en kramp i kroppen som inte är en synlig kram eller verklig kramp, utan en spändhet inom och utom musklerna men inte som en spänd muskel. Jag undrade varför jag reagerar så starkt på att samtalet blev lite hårt och att jag tror att kaos skall utbryta när jag egentligen känner honom och vet att det inte kommer ske, min hjärna sade att det inte finns någon fara här, och jag undrade varför jag tänkte så.. jag tror verkligen att jag är under attack och att det är fara med stora bokstäver i kroppen fast min hjärna vet att det inte är så, men min hjärna kan inte övertala kroppen att slappna av. Jag tänkte att det är ju fan så jag gör när han skall ge mig en kram, jag tror att jag skall bli våldtagen nu på plats, fast det är egentligen något sådant jag även önskar då intimiteiten är väldigt begränsad pga mig, men jag har inte förstått varför och hela samtalet gick egentligen ut på att jag tyckte att vi har för mycket sex. Han svarade med att jag blir stel som en pinne och kan inte ens ta imot en kram så hur skall han känna sig trygg i att förföra mig? Nu förstår jag varför jag gör så, jag har ju märkt själv att jag blir helt stel och omfamnar aldrig honom och säger aldrig att jag älskar honom eller tar i honom sexuellt. Min kropp minns min fars händer, på håret, halsen, axeln, skuldran och allt det där ledde alltid till att han skulle förgripa sig på mig så hur kan jag tro att det inte skulle påverka mig senare?

Jag har gjort förändringar senaste året, så som bytt medicin som säkert påverkat mig, jag är inte lika blank längre utan känner när saker är fel, men det har blivit lite så att jag tolkar allt fel och inte ser det normalt. Det är normalt att bry sig om sin pojkvän och vilja pussa och krama. När jag var yngre bedövade jag mig mer med att ta kommandot och få det överstökat, sex alltså, men nu gör jag inte det längre, det har jag väl kanske inte gjort på 10 år nu eftersom den maktkänslan inte ger mig något.

Nu när jag är medveten om att kroppen är på flykt från våldtäkt precis hela tiden, inte när jag är själv hemma, tror jag… men utanför lägenheten och när pojkvänen dyker upp och i närhet av andra pojkar och män.. knyter sig allt i mig. Kanske ger dig sig genom att jag nu kommit på det, det vore ju faktiskt skönt för att det är betydligt trevligare att mysa och ara nära än att vara livrädd för att bli attackerad och att inte duga. Jag har känt att jag inte duger som jag är eftersom han inte ens försöker förföra mig. Men jag förstår att han gett upp…

För honom måste det ha varit helt galet att få klagomål från mig att vi inte har sex tillräckligt ofta när jag aldrig vill. HAHAHAHAHA, stackars stackars..vad skall man säga…

Jag förstår var det kommer ifrån och när det händer, frågan är hur man bli av med det… kanske är det så här.. att skriva om det och att prata öppet om det med min psykolog och pojkvän. Det finns kanske inte mer som jag kan göra själv.

Jag känner mig ganska koncentrerad av att hålla mig i schack. Inte ett dugg avslappnad, men inte på ett flykt-sätt..utan spänd av att försöka vara avslappnad.

Min mamma har tjatat i 20 år om att det ”var så länga sedan, sluta älta”.. fast det egentligen är NU som det börjar.

Läkningen.

Detta hänger såklart ihop med

Komplex traumatisering

Komplex PTSD (C-PTSD; Complex post-traumatic stress disorder) används för att beskriva människans erfarenhet av upprepade och/eller kroniska och långvariga traumatiska händelser. Komplex traumatisering kan bland annat uppstå som en följd av svåra barndomstrauman som vanvård, omsorgssvikt eller övergrepp, vid upprepad misshandel eller vid upplevelser av krig.

Kroniska trauman upprepas över tid och pågår under månader eller år. PTSD beskriver symtom som kan uppstå efter enstaka traumatiska händelser som rån, överfall, misshandel eller våldtäkt. Pearlman & Saakvitne definierar psykiska trauman som en enskild händelse eller upprepade händelser som upplevs som hot mot liv, kroppslig integritet eller förstånd. Människans känsla av trygghet raseras och resulterar i att hon känner sig hjälplös, ensam och sårbar i en farlig värld.

 

Kan påvisa att det är omedvetet det jag ‘fet-fyllt’ ovan och inget som man förstår när man är 4-15 år… eller ens vid 35 års åldern kanske…eller någonsin.

Annonser