50 first dates

The movie inspirerar till detta inlägg om mig själv. jag älskar den här filmen och idag vet jag varför. 

Jag tappar bort mig själv lika snabbt som Drew i filmen, hennes minne och sin egen identitet finner hon varje dag och varje dag hittar hon sig själv och dessutom faller för grabben. Mitt är mer invecklat och jag har inte kört in i ett träd utan präglas av de trauman jag varit med om och jag hittar sällan tillbaka till mig själv men ibland trycker killen min på rätt knapp och jag blir som ny och skrattar och ler tills jag påverkas av något yttre igen.. som sätter min kropp i flykt och stress och apati som jag kallar att hamna i koma eller som en psykos och jag kan knappt svara på tilltal. Det är sjukt jobbigt att leva så att bara vara VAKEN vid ett fåtal tillfällen per år som varar max en halv dag… men jag är ändå evigt tacksam för det tålamod min kille ger mig och han blir skickligare med tiden att hitta ON knappen.

Annonser