Att leva är utmattande

Att leva är utmattande. Speciellt när man har en enorm ryggsäck. En ryggsäck som inte syns men som känns. Även om det är skönt när ”Ljus” går upp för en så är det dessa ljus som nästan tar livet av mig.

Jag har aldrig sett Tomas som en fadersgestalt. Ingen auktoritär heller men jag har med åren insett att jag beter mig så. Jag har aldrig tidigare varit tillsammans med en någon som är äldre än mig utan mina pojkvänner brukar vara i min egen ålder och därför har det aldrig slagit mig att jag har faderskomplex/Oidipuskomplex . Jag tycker nog inte att jag har faderskomplex nu heller.

”Daddy issues” handlar så som jag förstått det om kvinnor som haft en avsaknad eller dålig relation till sin fader. Ofta har han varit borta från början eller bara inte varit hemma så mycket. Detta tenderar att göra så att kvinnorna lever ett självdestruktivt leverne där promiskuitet och förtryck ofta är ett av de största kännetecken.

De mer promiskuösa kvinnorna med faderskomplex brukar ofta ha sex med många olika killar för att söka en form av bekräftelse som de saknar från sina fäder. De har aldrig riktigt lärt sig hur man umgås med män på ett hälsosamt sätt.

Sen finns det ju de kvinnor som på grund av avsaknaden av en fadersgestalt i yngre år anser sig lyckligt lottade om de ens finner en man, oavsett hur han beter sig mot henne. Ofta brukar dessa kvinnor leta efter ”farliga” män.

Men som offer för sexuella övergrepp i så många år som det nu faktiskt var och dessutom andra övergrepp av andra män som präglat mitt liv och sexliv så förstår jag att det inte är något konstigt att jag har svårt att finna mig själv och acceptera och bejaka min egen sexualitet.

Egentligen har jag inte haft sådana här problem förut med tidigare pojkvänner, förmodligen eftersom de varit i min egen ålder och att det mest gick på rutin och lite hur som helst men ändå när som helst och gärna ofta.

Men nu så har jag efter flera år konstaterat att avsaknaden av sex i mitt och Tomas förhållande är just att han är betydligt äldre än mig och att det känns som ett påhopp och tvång, som han är mkt lyhörd i mot, varav att det inte blir sex särskilt ofta. Och då pratar jag 1-2 ggr i månaden, max.

Eftersom jag nu fått tillbaka min kropp efter att varit så ”förlamad” och ”avstängd” i mina nerver pga glutenintoleransen och allergin mot säd – så upplever jag beröring på ett annat sätt. Nu kan jag förstå att folk kan tycka att det där med beröring är rätt mysigt. Innan var det bara obehagligt eftersom jag kände beröringen som när någon tar på en ”somnad” del av kroppen, eller ingen kontaktytskänsla alls. Inte ens värme.. hur trevligt blir det då med beröring, ungefär NOLL skönt.

Det har tagit mycket lång tid för att återfå känseln, tror jag varit glutenfri i snart 2 år men naturligt glutenfri bara i 6 månader, men egentligen inte till 100% eftersom det nästan är omöjligt att uppnå då skiten finns i allt, i tex tillsatser.

Men det har i alla fall förvånat mig mycket sista gångerna att jag KÄNNER precis allt, och dessutom slutit fred med att det faktiskt är NAJS och t.o.m SKÖNT och ”ge mig mer”… Lite av det upplevde jag ju med fjolårets sommarromans, jag lät ju inte honom vara en sekund… och jag har funderat mycket på varför jag aldrig varit sådan mot Tomas.

Jag har inte kunnat sätta ord på det, fast jag egentligen förstod redan i somras vad som var problemet. Eftersom det känns lite LÖJLIGT men det får väl vara löjligt då…att jag faktiskt pga Tomas ålder känner mig ibland som hans dotter eller underlägsen honom sexuellt (inte intellektuellt) och att det kan jämföras främst med att man legat med chefen och att man sen skall hålla masken och göra sitt jobb och inte visa andra att jag och chefen faktiskt har ett sexuellt förhållande.

Jag beter mig så 100%. (inte det där flirtiga bakom folks ryggar, men…) Jag är rätt pryd och min egen person utanför sovrummet, sitter gärna inte nära i soffan och ser inte gärna i ögonen vid samtal eller vid middagen. Jag blir stel som en pinne om jag får en kram och ännu värre om jag får en puss. Jag pussas inte tillbaka utan pussas med hårda stela läppar..och jag kramar inte tillbaka om jag inte biter ihop bara och försöker krama på ett ”normalt sätt”.

Nu är det ju så att jag inte fick kramar och pussar när jag var liten så jag har allmänt svårt för det men jag vet att jag och Mikael och sommarflirten pussades jämt och det betyder ju att det är kemin oss emellan, och förmodligen jämställdheten som gör att det fungerade. (åldern, längden).

Tomas är ju också 30 cm längre än mig och det spelar också roll… löjligt nog.

Men när det väl händer så händer det i sovrummet, och om initiativet kommer från mig, vilket Tomas alltid låter det göra, för det är ingen idé annars…så kan jag både kyssas och smekas och kunna slappna av och komma tillsammans med honom.

Nu sist blev jag enormt frustrerad efteråt och började gråta livet ur mig och undrade varför jag inte kan acceptera att jag faktiskt gillar sex med Tomas och att det kanske kunde ske lite oftare än var 14e dag… jag grät och grät och han tittade bara på mig och led med mig, och jag fortsatte att jag känner mig så kluven och elak eftersom jag kan vara så är ”flickvännig” bakom sovrumsdörren men inte i köket eller ute eller i soffan… Jag förklarade att jag inte alls ser honom som min far, men att hans ålder ändå är det som gör sex svårt och att jag måste fan fatta att han är min kille och inte min förälder eller min chef som jag gjort något olagligt med.

Jag skäms av att jag är lika kall mot honom som min mamma Monica var mot mig. Och att de gånger jag förför Tomas oftast kommer från skuldkänslor av att vi inte haft sex ”på länge” och inte för att jag vill. Men så fort som vi börjar så blir det ändå på riktigt för mig och då inser jag ju också att det faktiskt är mysigt och inte hemskt.

Jag grät över att jag inte får ha mitt eget liv i fred och att pappas övergrepp har förstört allt och att sex alltid varit fel och jag vet inte hur jag skall få det rätt.

Men att inse detta och även komma på varför jag har problem med just Tomas kan vara en väg att komma runt det, jag måste ju komma ihåg att han är min kille.

Tomas sade att jag faktiskt ändrat mig sista tiden, tror han menar sista halvåret, att dagarna efter sex.. att jag inte är lika avvisande längre som jag alltid varit, utan att jag är mer gullig mot honom även efter att vi ”syndat” och att så har det aldrig varit förut.

För Tomas har en tendens att se ut som en förälskad hund efter sex och gärna i 24 timmar efter samlag vilket irriterar mig grymt mycket eftersom DET FAKTISKT INTE HAR HÄNT. (min hjärna låtsas om att det ej har hänt fast jag vet att det har hänt och så bor en känsla av obehag och skam i kroppen de där 24-48 timmarna efteråt).

Fast nu kanske jag också har märkt att jag faktiskt är mer söt, tar honom i handen och pillar honom i håret och ser till att han har en matlåda.

Sorgen som kom över mig kvävde mig nästan men det stoppades snabbt av kroppen så att jag nästan inte kunde gråta ens, kunde knappt andas.. varför i helvete jag skall ha sådana enorma men efter att min farsa ville knulla lite med lilltjejen? Det skall jag få leva med resten av livet.

SEN så hörde jag mig hulka över hur hemskt liv han måste ha haft som levt med den vetskapen av att han förstört hans lilla tjejs liv (mig) och hur illa han måste ha mått tills den dagen han dog… men det är ju bara önsketänkande från min sida, men för mig är det ofattbart att han skulle ha gått hela livet oberörd av detta. Visserligen kunde han antagligen aldrig säga det högt till någon att han faktiskt våldtog sin egen dotter under 10 års tid.. men känslan av skammen av att han faktiskt gjort det systematiska måste ha knäckt honom och att det var det som förde in honom i alkolholens dimma.

Mamma och min bror kan säga vad de vill.. de vet egentligen hur det låg till eftersom de faktiskt såg det, fast deras hjärnor vägrar erkänna det. Jag tror att både jag och pappa Richard är de som lidit mest av detta, tyvärr jag mest, eftersom jag var barn och detta har präglat hela min identitet och förstört mitt sexualliv, troligen livet ut… och dessutom är orsaken till att jag själv valt bort att bli mamma.

Tomas är inte min chef, han är inte min farsa..han är ingen våldtäktsman över huvud taget.. utan han är min pojkvän… Kan min hjärna snälla fatta det, snart.. så jag kan få vara lite mer spontan..och avslappnad och njuta av det som faktiskt skall vara det finaste här i livet och inte det fulaste.

Annonser