Förbannelse

Jag var ute igår, bara för att dricka kaffe med en väninna, och sedan jag dragit ner på valdoxan /antidepp medicin så kan man ju påstå att mina känslor har återvänt, inte för att jag någonsin haft några förut eftersom jag som barn levde med skräck och var i ett vakuum för att kunna överleva. Jag började med olika preparat efter år 2001 och det som hände det året och sedan dess levt i ett annat slags vakuum.

Nu blev jag väldigt förvånad under våren här att det sades en massa saker i mitt huvud. Rösten som gnäller och bortförklarar .. du vet! Den som snackar jämt.. ditt riktiga jag, eller jävulen som jävlas med ditt riktiga jag, se det hur du vill.

Den har varit tyst hos mig i flera år och när någon frågar vad jag tänker på så säger jag som det är att jag faktiskt inte tänker på något. Och det var ju för att jag inte kunde det helt enkelt.

Men nu så har det ökat mer och mer och jag blir både upprörd och glad för saker som händer och reagerar väldigt hårt på stress. Kan inte hantera stress alls och vill dö titt som tätt.

Så när jag fick världens sämsta kaffe igår så var jag sen sur hela dagen för att kärringen gav mig kaffesump det sista hon gjorde.

Senare så tänkte jag att jag köper en annan kaffe på ett annat ställe – men det var inte kaffets dag i dag, ännu mer katastrof. Jag gick hem och kokade i soffan och var skitslut och helt apatisk och såg allmänt döende ut… Dessutom hade jag googlat på en produkt och för varje jävla googling så blev alternativet bara dyrare… Inte förrän efter 21.00 så hade jag tagit mig ur åskmolnet och kunde fokusera på att göra något annat…

Jag är inte van med att ens reagera, och varför reagera stenhårt på en dålig kaffe? Och varför är det jag som skall behöva genomlida allt – något som är nytt också är att dessa event triggar minnen som jag inte har sett/hört talats om i mitt huvud sedan det hände. Ena tanken leder till den andra och mina livserfarenheter finns nu tillgängliga och de är fan inte roligt inte.. Allt det där tog min antidepressiva bort förut.

Och oftast tycker jag att det var bättre som bedövad än att inse att alla i hela världen är galna och hur skall man kunna leva med de här?

Och varför har alla lurat mig och tror att de ger bra vård  och omsorg när de egentligen inte vet vad de gör?

Jag ser världen som ett lilleputteland där folk springer runt med titlar och tror att de vet något men att de egentligen bara ”fake it until you make it”.. och jag tittar på och undrar hur fan detta skall gå till 30 år till… Alla är så upptagna så att de inte inser att det hela är helt omöjligt och helt onödigt.

Jag vet att jag inte kunde sluta med min antidepressiva medicin tidigare – så jag tror jag åt dem i 20 år typ.. Men jag är redo att lära känna mig nu – fast det skrämmer slag på mig – och blir utmaningar för andra människor som är vana med att jag aldrig frågar eller ifrågasätter något. Se upp!! Det är inte lika lätt att utnyttja och köra över mig – är du bullshit så åker du ut för jag behöver inte bullshit eller att jag skall känna att jag alltid kommer sist. Jag kom sist eftersom jag aldrig ville och önskade något. Men nu vet jag i alla fall att jag inte vill komma sist och jag vill inte betala för en dålig kaffe!