#Metoo

Var skall man börja, jag heter iaf Anette och är idag 40 år.

Jag är adopterad och var en av 3 på min skola som var ”svartskalle” och stack ut genom att redan i 2an ha bröst. 5 killar trakasserade mig från klass 2 till 5, de var i en årsklass över mig och försvann då jag började 6an.
De kom i grupp och ”krockade” med mig och tafsade mig på brösten och sade ”ooops”.. Det var överlagt, eftersom de gjorde det lite i skymundan och kom i grupp.. det var 5 svenska killar… var av att jag var kär i en av dem. Ingen pratade om detta och de andra tjejerna var lite avundsjuka över uppmärksamheten. Men detta var inget nöje för mig.
När jag sen gick i 2an på gymnasiet så hamnade jag på en praktikplats. Där chefen började diskutera att hor-jobbet borde vara legitimt och att han inte ser något fel i att betala för sig. Och efter 2 veckor så frågade han rakt ut om en avsugning för 500kr.
Han jagade mig även genom stan efter att min praktik var slut och frågade om samlag för 2000kr.
Sedan fortsatte livet och med nya chefer som gick över gränsen och random killar på krogen.
Utländska killar började inte trakassera mig fören jag var 16 år och kom i grupp och ställde sig i ring runt och knuffade runt mig och drog ner min blus.. jag kunde inget annat än att fnittra (?).
På spårvagnen i Göteborg satt en utlänning bakom mig och ”masserade min röv” och först trodde jag att jag bara hade spasmer i smusklerna men så fort jag vände mig om och tittade såg han hemlig ut och slutade.. sen vid 5e ggn så insåg jag att det fan var på riktigt och bytte stol.
Personalfest med chefen är alltid ett tillfälle för övertramp.
Jag satt en gång på krogen och hade kjol på mig och det kom fram en Svensk kille som tog mig på knät vilket jag inte reagerade på men sen fort handen upp för mitt lår och han hade 2 fingrar i mig.. jag blev väldigt förvånad.. och han luktade på sina fingrar och gick. Sen kom hans tjej och slog mig med handväskan.
Jag stod i samma bar en annan gång, sjukt trångt i baren och märkte att killen bakom mig hade tagit fram kuken och tryckte sig mot min hand som jag hade längst kroppen.
Vad fan är det för fel på killar?
Själv är jag också offer för sexuella övergrepp av min far under min uppväxt varav jag aldrig ställde till med en scen vid övergrepp gjorda av andra män.. eftersom jag aldrig fick lära mig att min kropp är min.
Detta är tyvärr endast en bråkdel av helvetet med att vara kvinna…. speciellt en kvinna som redan blev kränkt som femåring av den som skall skydda mig mest…min far och mor.
Annonser

Att leva är utmattande

Att leva är utmattande. Speciellt när man har en enorm ryggsäck. En ryggsäck som inte syns men som känns. Även om det är skönt när ”Ljus” går upp för en så är det dessa ljus som nästan tar livet av mig.

Jag har aldrig sett Tomas som en fadersgestalt. Ingen auktoritär heller men jag har med åren insett att jag beter mig så. Jag har aldrig tidigare varit tillsammans med en någon som är äldre än mig utan mina pojkvänner brukar vara i min egen ålder och därför har det aldrig slagit mig att jag har faderskomplex/Oidipuskomplex . Jag tycker nog inte att jag har faderskomplex nu heller.

”Daddy issues” handlar så som jag förstått det om kvinnor som haft en avsaknad eller dålig relation till sin fader. Ofta har han varit borta från början eller bara inte varit hemma så mycket. Detta tenderar att göra så att kvinnorna lever ett självdestruktivt leverne där promiskuitet och förtryck ofta är ett av de största kännetecken.

De mer promiskuösa kvinnorna med faderskomplex brukar ofta ha sex med många olika killar för att söka en form av bekräftelse som de saknar från sina fäder. De har aldrig riktigt lärt sig hur man umgås med män på ett hälsosamt sätt.

Sen finns det ju de kvinnor som på grund av avsaknaden av en fadersgestalt i yngre år anser sig lyckligt lottade om de ens finner en man, oavsett hur han beter sig mot henne. Ofta brukar dessa kvinnor leta efter ”farliga” män.

Men som offer för sexuella övergrepp i så många år som det nu faktiskt var och dessutom andra övergrepp av andra män som präglat mitt liv och sexliv så förstår jag att det inte är något konstigt att jag har svårt att finna mig själv och acceptera och bejaka min egen sexualitet.

Egentligen har jag inte haft sådana här problem förut med tidigare pojkvänner, förmodligen eftersom de varit i min egen ålder och att det mest gick på rutin och lite hur som helst men ändå när som helst och gärna ofta.

Men nu så har jag efter flera år konstaterat att avsaknaden av sex i mitt och Tomas förhållande är just att han är betydligt äldre än mig och att det känns som ett påhopp och tvång, som han är mkt lyhörd i mot, varav att det inte blir sex särskilt ofta. Och då pratar jag 1-2 ggr i månaden, max.

Eftersom jag nu fått tillbaka min kropp efter att varit så ”förlamad” och ”avstängd” i mina nerver pga glutenintoleransen och allergin mot säd – så upplever jag beröring på ett annat sätt. Nu kan jag förstå att folk kan tycka att det där med beröring är rätt mysigt. Innan var det bara obehagligt eftersom jag kände beröringen som när någon tar på en ”somnad” del av kroppen, eller ingen kontaktytskänsla alls. Inte ens värme.. hur trevligt blir det då med beröring, ungefär NOLL skönt.

Det har tagit mycket lång tid för att återfå känseln, tror jag varit glutenfri i snart 2 år men naturligt glutenfri bara i 6 månader, men egentligen inte till 100% eftersom det nästan är omöjligt att uppnå då skiten finns i allt, i tex tillsatser.

Men det har i alla fall förvånat mig mycket sista gångerna att jag KÄNNER precis allt, och dessutom slutit fred med att det faktiskt är NAJS och t.o.m SKÖNT och ”ge mig mer”… Lite av det upplevde jag ju med fjolårets sommarromans, jag lät ju inte honom vara en sekund… och jag har funderat mycket på varför jag aldrig varit sådan mot Tomas.

Jag har inte kunnat sätta ord på det, fast jag egentligen förstod redan i somras vad som var problemet. Eftersom det känns lite LÖJLIGT men det får väl vara löjligt då…att jag faktiskt pga Tomas ålder känner mig ibland som hans dotter eller underlägsen honom sexuellt (inte intellektuellt) och att det kan jämföras främst med att man legat med chefen och att man sen skall hålla masken och göra sitt jobb och inte visa andra att jag och chefen faktiskt har ett sexuellt förhållande.

Jag beter mig så 100%. (inte det där flirtiga bakom folks ryggar, men…) Jag är rätt pryd och min egen person utanför sovrummet, sitter gärna inte nära i soffan och ser inte gärna i ögonen vid samtal eller vid middagen. Jag blir stel som en pinne om jag får en kram och ännu värre om jag får en puss. Jag pussas inte tillbaka utan pussas med hårda stela läppar..och jag kramar inte tillbaka om jag inte biter ihop bara och försöker krama på ett ”normalt sätt”.

Nu är det ju så att jag inte fick kramar och pussar när jag var liten så jag har allmänt svårt för det men jag vet att jag och Mikael och sommarflirten pussades jämt och det betyder ju att det är kemin oss emellan, och förmodligen jämställdheten som gör att det fungerade. (åldern, längden).

Tomas är ju också 30 cm längre än mig och det spelar också roll… löjligt nog.

Men när det väl händer så händer det i sovrummet, och om initiativet kommer från mig, vilket Tomas alltid låter det göra, för det är ingen idé annars…så kan jag både kyssas och smekas och kunna slappna av och komma tillsammans med honom.

Nu sist blev jag enormt frustrerad efteråt och började gråta livet ur mig och undrade varför jag inte kan acceptera att jag faktiskt gillar sex med Tomas och att det kanske kunde ske lite oftare än var 14e dag… jag grät och grät och han tittade bara på mig och led med mig, och jag fortsatte att jag känner mig så kluven och elak eftersom jag kan vara så är ”flickvännig” bakom sovrumsdörren men inte i köket eller ute eller i soffan… Jag förklarade att jag inte alls ser honom som min far, men att hans ålder ändå är det som gör sex svårt och att jag måste fan fatta att han är min kille och inte min förälder eller min chef som jag gjort något olagligt med.

Jag skäms av att jag är lika kall mot honom som min mamma Monica var mot mig. Och att de gånger jag förför Tomas oftast kommer från skuldkänslor av att vi inte haft sex ”på länge” och inte för att jag vill. Men så fort som vi börjar så blir det ändå på riktigt för mig och då inser jag ju också att det faktiskt är mysigt och inte hemskt.

Jag grät över att jag inte får ha mitt eget liv i fred och att pappas övergrepp har förstört allt och att sex alltid varit fel och jag vet inte hur jag skall få det rätt.

Men att inse detta och även komma på varför jag har problem med just Tomas kan vara en väg att komma runt det, jag måste ju komma ihåg att han är min kille.

Tomas sade att jag faktiskt ändrat mig sista tiden, tror han menar sista halvåret, att dagarna efter sex.. att jag inte är lika avvisande längre som jag alltid varit, utan att jag är mer gullig mot honom även efter att vi ”syndat” och att så har det aldrig varit förut.

För Tomas har en tendens att se ut som en förälskad hund efter sex och gärna i 24 timmar efter samlag vilket irriterar mig grymt mycket eftersom DET FAKTISKT INTE HAR HÄNT. (min hjärna låtsas om att det ej har hänt fast jag vet att det har hänt och så bor en känsla av obehag och skam i kroppen de där 24-48 timmarna efteråt).

Fast nu kanske jag också har märkt att jag faktiskt är mer söt, tar honom i handen och pillar honom i håret och ser till att han har en matlåda.

Sorgen som kom över mig kvävde mig nästan men det stoppades snabbt av kroppen så att jag nästan inte kunde gråta ens, kunde knappt andas.. varför i helvete jag skall ha sådana enorma men efter att min farsa ville knulla lite med lilltjejen? Det skall jag få leva med resten av livet.

SEN så hörde jag mig hulka över hur hemskt liv han måste ha haft som levt med den vetskapen av att han förstört hans lilla tjejs liv (mig) och hur illa han måste ha mått tills den dagen han dog… men det är ju bara önsketänkande från min sida, men för mig är det ofattbart att han skulle ha gått hela livet oberörd av detta. Visserligen kunde han antagligen aldrig säga det högt till någon att han faktiskt våldtog sin egen dotter under 10 års tid.. men känslan av skammen av att han faktiskt gjort det systematiska måste ha knäckt honom och att det var det som förde in honom i alkolholens dimma.

Mamma och min bror kan säga vad de vill.. de vet egentligen hur det låg till eftersom de faktiskt såg det, fast deras hjärnor vägrar erkänna det. Jag tror att både jag och pappa Richard är de som lidit mest av detta, tyvärr jag mest, eftersom jag var barn och detta har präglat hela min identitet och förstört mitt sexualliv, troligen livet ut… och dessutom är orsaken till att jag själv valt bort att bli mamma.

Tomas är inte min chef, han är inte min farsa..han är ingen våldtäktsman över huvud taget.. utan han är min pojkvän… Kan min hjärna snälla fatta det, snart.. så jag kan få vara lite mer spontan..och avslappnad och njuta av det som faktiskt skall vara det finaste här i livet och inte det fulaste.

Min egen brottsstatestik

Jag är inte svenskfödd, utan adopterad sedan liten. Tänkte ställa upp hur mitt eget liv ser ut angående vem som utsatt mig för brott.

I småskolan: från klass tre till klass sex, tafsad på och sexuellt trakasserad av 3 återkommande killar.

Min far: grovt sexuellt utnyttjande av underårig, svensk, dömd till 4 år

Min far: övergrepp i rättssak, svensk, dömd 3 månader

Min mor: barnmisshandel, svensk, ej åtalad men noterat

Min biologiska bror: sexuellt ofredande, adopterad, ej åtalad, men noterat

Min farfar, sexuellt ofredande, svensk, ej åtalad men noterat

Min farmor, olaga hot, svensk, ej åtal men noterat

Tre okända skolkamrater: sexuellt ofredande, förundersökning inleds men de var under femton år, svenskar, noterat och nedlagt

En granne/Stig: kysste och tafsade, jag var 12 han var 40, svensk

En man/S: kysste och smekte mig, jag var 15 han var 50, afro-amerikansk

En arbetsgivare/Lars E: pratade om att köpa sex borde vara lagligt och ville köpa oralsex, jag var 17 han 46, svensk

En blinddate: grov våldtäkt och misshandel, noterat hos kurator, svensk, ej åtalad för han var polis. Han bad om förlåtelse ett år senare.

Min kille Sharam: våldtäkt och bedrägeri, åtalad och dömd, iranier, kom som tio-åring till Sverige. Ingen utbildning inget jobb.

Min kille Johan: grov våldtäkt och misshandel, adopterad, anmäld i socialens papper, dömdes för likadan våldtäkt på en annan tjej som skett veckan efter.

Fyra festkompisar (killar): inbrott, afrikaner, födda i Sverige, åtalade och dömda

Fem killar jag ej kände förutom en av dem, på en efterfest: grov våldtäkt, han jag dejtade bjöd mig till sina kompisar (turkiet), jag orkade ej anmäla

Fyra killar jag kände på en fest: våldtäkt, han jag dejtade bjöd mig till sina kompisar (Marocko), jag orkade ej anmäla
Min farbror Leif: förtal och ärekränkning samt bedrägeri, de senaste två åren, jag ska anmäla inom kort, Svensk.

Sedan har vi alla dicpics som dyker upp ständigt sedan jag fixade mitt första mailkonto 1995, blandat men mest svenskar

Eftersom det bor mest svenskar i landet så är det ju dem jag råkat ut för mest men de gränslösa är ändå de utländska jag hade att göra med i min ungdom. Ställd i ring och tafsad på, tafsad på på spårvagnen, ”delad” killkompisar emellan fast man var ihop med en av dem, det tog dock SLUT dagen efter, jag återgick  aldrig till de där grupperna igen. Massa onödiga upplevelser som jag fick uppleva enbart för att min första erfarenhet var min svenska Far som tog bort all min självrespekt och självkänsla m.m

Kontakta Kacklar.nu

Kontakt

Mail för annonsering: kontakta@kacklar.nu

För nedtagning av inlägg var god betala 1.000.000:- kontakta för info .

Jag är en kvinna som har ögonen öppna och lyssnar med mina öron. Jag bloggar om allt som faller mig på, orättvisor och andra tillkortakommanden är min grej att peka på.

Relationen mellan mig och omvärlden.  Jag om världen.

En blandad kompott av relationer, politik, myndigheters bravader och jämställdhet och dumheter. Plastikoperationer och överviktskirurgi , Sex och samlevnad,  otrohet, sexlivet, bilar, film och böcker. Egna och stulna smarriga recept. Min färd mot ett hälsosammare jag, både fysiskt och psykiskt.

Jag är mycket för rätt och fel. Och har det med min barndom att göra så kanske jag skall vara tacksam för all misshandel och sexuella övergrepp, för jag är glad för att jag är precis som jag är. Det är inte rätt att ta från de sjuka och fattiga för att rika skall bli rikare. Man skall inte döma någon baserat på rykten, man skall inte mobba, man skall inte kränka, man skall inte sätta barn till världen om man inte inser vad det innebär, man skall inte skaffa barn bara för att bli älskad själv eller för att alla andra skaffar barn eller för att man inte använde kondom.

Om man skall skaffa barn så skall det inte skiljas på mammor och pappors rättigheter som egentligen är barnets rättighet – för båda föräldrarna är lika värda.

Jag har valt bort att bli mamma mycket pga min egen mamma.

Jag skriver också om gamla minnen och plitar på min självbiografi. Och jag beklagar om den väcker anstöt.

Bloggen är en salig blandning från hjärtat och minnesluckorna.

Jag är uppvuxen i Nyköping, men flyttade till Göteborg och bodde där i 10 år, sedan på något sjukt vis hamnade jag i Kristinehamn.

Michael Jackson: Jag beklagar alla Michael Jackson fans sorgen. Hans familj, förutom hans barn, skulle jag vilja örfila.

Obs! Media ljuger, media förvrider och förvränger så att de passar dem och politikerna. Det gäller även läkemedelsindustrin och livsmedelsverket.

 

Välkommen.

Prinsessa vid 38år

image

Jag blev lite överrumplad över känslan över att bli ompysslad och stylad. Lilla jag kikade fram och mindes att jag aldrig fick vara prinsessa när jag var liten och nu helt plötsligt unnar mig själv att förvandlas till Gudinna, om jag får säga det själv. Både sorgligt och fantastiskt samtidigt.

Dag tre som medveten

Jag vaknade halv nio men valde att gå och lägga mig igen. Pojkvännen var ute en sväng på morgonen och skrämde livet ur mig halv tolv genom att vrida om nyckeln i ytterdörren. Det hade jag glömt att han skulle komma tillbaka. Min kropp förvreds av ångest och kramp. Jag gick upp och sade direkt vad som hände och det gick över. Känns fånigt att rapportera men tror att det är enda sättet.

Han drog till jobbet och jag skulle ut en sväng. Var väl ute två timmar och kom hem och öppnade dörren och ett par skor stöd där som skrämde livet ur mig, igen, de brukar inte stå där, klockorna ringde i mig och jag såg ju att det var pojkvännens skor som han använder i garaget. Men han brukar ställa undan dem, tror jag…

Överdriv… Det tog mig två timmar att bli normal igen, avslappnad, kanske mera, har ingen tidsuppfattning direkt men det släppte kanske två timmar innan jag visste att han skulle komma igen.

Jag berättade igen vad som hände och jag sade att det nog finns en risk att precis allt kommer skrämma skiten ur mig nu ett tag, och att det nog alltid gjort det men att jag inte märkt det så här på ytan.

Hela min barndom var ju ”åh, nej..nu är klockan fyra..oh nej, det är helg, oh no det är sommarlov, oh no han är arg.. oh no, jag är sen..oh no…”

Det var FAROR varje tidpunkt dygnet runt.

Dag två som medveten

Gick väl ganska bra idag också. Träffade en gammal väninna en stund som gjorde mig spänd men det släppte på slutet. Kanske att jag var lite mer reserverad några timmar efteråt även när jag var själv senare.

Pojkvännen kom på oväntad tid vilket säkert spelade roll också att jag inte hade kontroll, och han pussade mig Hej och det gick bra, men sedan nämnde han att det inte gått hundra hos verkstaden och lät något irriterand över det och han gav mig en puss till men då fick han bara en grimage till svar och han frågade vad som typ sktämmer mig nu, han såg mjuk och snäll ut men jag ville inte svara.Kanske mest för att jag inte visste men han frågade igen och jag sade ”att han låter lite stressad och irriterad, på verkstaden vilket knöt en knut i mig, tydligen…” Jag reagerade nog på det..annars vet jag inte men jag märkte själv att jag blev helt stel.

Sedan gick det över.

Vi kunde t.o.m prata i soffan, vilket vi aldrig gör och dessutom märkte jag att jag var nära honom flera gånger… Vilket är helt nytt.

Jag berättade också att jag vaknade 8:30 i morse för jag tror jag sov bättre i natt… Konstigt att det kan ge så snabba resultat, trots att jag när som helst skall få mens och borde vara helt slut och nervig.

Anaalysen idag är att jag fortfarande är här och att jag är lite trött men inte utmattad.

Ny dag imorgon.

Dag ett som medveten

Idag gick ganska bra.
Men jag märkte att spänningarna började komma ca två timmar innan pojkvännen skulle komma. Och jag försökte att skaka av mig den olustiga känslan… På toaletten såg jag mig i spegeln och tänkte: det är min pojkvän som kommer, honom har JAG valt och kommer välja varje dag. Han är inte farlig.

Tror det hjälpte för han fick sig några pussar när han klev in.

Kvällen gick bra och lite samtal om statusen på kramp och rädslan under dagen gick vi igenom.

Tror medvetenhet kommer hjälpa mig att inte alltid vara livrädd.

Posttraumatisk stress och jag

Jag har precis fattat en av mina diagnoser. Femörningen har ramlat ner och jag insåg vad det är jag håller på med. Jag har alltid trott att de bara ööööverdriiiiiver… jag har ju bara blivit utsatt av våldtäkter i 10 år och dessutom påhopp och övergrepp i vuxen ålder också.. BARA.

Egentligen håller ”jag” inte på med något men jag har upptäkt att ”min kropp gör något helt annat” än vad jag själv önskar och vill. Jag kommer markera fet stil på det som passar in på mig och fortsätter nedan qoute.

Posttraumatisk stress

Posttraumatisk stress, även förkortat PTSD, är en psykisk störning som kan drabba den som upplevt en traumatisk situation. Situationen i fråga är en händelse som går långt utöver vad en vanlig människa kan klara av att erfara. Det kan gälla allt från att själv ha blivit utsatt för ett hot eller en skada till att ha bevittnat någon extrem händelse. Det är inte ovanligt att brottsoffer eller personer som upplevt ett krig drabbas av PTSD. Posttraumatisk stress kan, många gånger, förebyggas genom krishantering efter den traumatiska händelsen. Krishanteringen kan bestå i kontakt med psykolog eller konstruktiv debriefing efter händelsen. Syftet är att, så snart som möjligt, påbörja känslomässig bearbetning för att minska stress och psykisk påfrestning. Psykiatrienheter över hela landet kan erbjuda en utbildad psykolog med de kunskaper som behövs för att leda de drabbade genom krisen.

Posttraumatisk stress – symtom

Det finns tre olika grupper av symtom som förknippas med diagnosen. Den första är konstant återupplevande av händelsen. Påträngande minnen i form av minnesbilder, känslor och mardrömmar är vanliga. Minnena av händelsen upplevs som väldigt starka och kan följas av fysiskasymtom som kallsvettning och ojämn hjärtrytm. Kanske till och med en fullt utvecklad panikattack med starka känslor av stress och rädsla.

Den andra gruppen är undvikande av situationer, känslor och tankar som skulle kunna påminna om den utlösande händelsen. Den som har utvecklat posttraumatiskt stress-syndrom t.ex. efter en bilolycka kanske undviker att åka bil helt och hållet. Inte sällan sker undvikandet helt omedvetet och utan kontroll. Därmed riskerar undvikandet bli en del av den drabbades vardag.

Den sista gruppen är en form av psykisk överspändhet med koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter och överdriven vaksamhet som följd. Personen upplevs som nervös och kanske en aning paranoid som en följd av PTSD. Till sjukdomsbilden hör även stark ångest. Det kan resultera i att den drabbade lever i konstant oro och är extremt nervös eller skärrad, alltid beredd på att vad som helst kan hända. I förlängningen kan det leda till kronisk stress, ibland med depression som följd.

Jag har inte varit medveten om vad som sker det enda jag vet är att jag gör allt för att undvika intimitet, och det gäller både en snabb puss, kram eller vilket inte kan leda till längre kramar och intimare pussar som leder till kyssar. Det var vid ett samtal med pojkvännen där jag fann trygghet under en period av samtalet som sedan eskalerade till lite mer obehagligt och jag kände att jag, min kropp, var på väg ut ur sängen, en kramp i kroppen som inte är en synlig kram eller verklig kramp, utan en spändhet inom och utom musklerna men inte som en spänd muskel. Jag undrade varför jag reagerar så starkt på att samtalet blev lite hårt och att jag tror att kaos skall utbryta när jag egentligen känner honom och vet att det inte kommer ske, min hjärna sade att det inte finns någon fara här, och jag undrade varför jag tänkte så.. jag tror verkligen att jag är under attack och att det är fara med stora bokstäver i kroppen fast min hjärna vet att det inte är så, men min hjärna kan inte övertala kroppen att slappna av. Jag tänkte att det är ju fan så jag gör när han skall ge mig en kram, jag tror att jag skall bli våldtagen nu på plats, fast det är egentligen något sådant jag även önskar då intimiteiten är väldigt begränsad pga mig, men jag har inte förstått varför och hela samtalet gick egentligen ut på att jag tyckte att vi har för mycket sex. Han svarade med att jag blir stel som en pinne och kan inte ens ta imot en kram så hur skall han känna sig trygg i att förföra mig? Nu förstår jag varför jag gör så, jag har ju märkt själv att jag blir helt stel och omfamnar aldrig honom och säger aldrig att jag älskar honom eller tar i honom sexuellt. Min kropp minns min fars händer, på håret, halsen, axeln, skuldran och allt det där ledde alltid till att han skulle förgripa sig på mig så hur kan jag tro att det inte skulle påverka mig senare?

Jag har gjort förändringar senaste året, så som bytt medicin som säkert påverkat mig, jag är inte lika blank längre utan känner när saker är fel, men det har blivit lite så att jag tolkar allt fel och inte ser det normalt. Det är normalt att bry sig om sin pojkvän och vilja pussa och krama. När jag var yngre bedövade jag mig mer med att ta kommandot och få det överstökat, sex alltså, men nu gör jag inte det längre, det har jag väl kanske inte gjort på 10 år nu eftersom den maktkänslan inte ger mig något.

Nu när jag är medveten om att kroppen är på flykt från våldtäkt precis hela tiden, inte när jag är själv hemma, tror jag… men utanför lägenheten och när pojkvänen dyker upp och i närhet av andra pojkar och män.. knyter sig allt i mig. Kanske ger dig sig genom att jag nu kommit på det, det vore ju faktiskt skönt för att det är betydligt trevligare att mysa och ara nära än att vara livrädd för att bli attackerad och att inte duga. Jag har känt att jag inte duger som jag är eftersom han inte ens försöker förföra mig. Men jag förstår att han gett upp…

För honom måste det ha varit helt galet att få klagomål från mig att vi inte har sex tillräckligt ofta när jag aldrig vill. HAHAHAHAHA, stackars stackars..vad skall man säga…

Jag förstår var det kommer ifrån och när det händer, frågan är hur man bli av med det… kanske är det så här.. att skriva om det och att prata öppet om det med min psykolog och pojkvän. Det finns kanske inte mer som jag kan göra själv.

Jag känner mig ganska koncentrerad av att hålla mig i schack. Inte ett dugg avslappnad, men inte på ett flykt-sätt..utan spänd av att försöka vara avslappnad.

Min mamma har tjatat i 20 år om att det ”var så länga sedan, sluta älta”.. fast det egentligen är NU som det börjar.

Läkningen.

Detta hänger såklart ihop med

Komplex traumatisering

Komplex PTSD (C-PTSD; Complex post-traumatic stress disorder) används för att beskriva människans erfarenhet av upprepade och/eller kroniska och långvariga traumatiska händelser. Komplex traumatisering kan bland annat uppstå som en följd av svåra barndomstrauman som vanvård, omsorgssvikt eller övergrepp, vid upprepad misshandel eller vid upplevelser av krig.

Kroniska trauman upprepas över tid och pågår under månader eller år. PTSD beskriver symtom som kan uppstå efter enstaka traumatiska händelser som rån, överfall, misshandel eller våldtäkt. Pearlman & Saakvitne definierar psykiska trauman som en enskild händelse eller upprepade händelser som upplevs som hot mot liv, kroppslig integritet eller förstånd. Människans känsla av trygghet raseras och resulterar i att hon känner sig hjälplös, ensam och sårbar i en farlig värld.

 

Kan påvisa att det är omedvetet det jag ‘fet-fyllt’ ovan och inget som man förstår när man är 4-15 år… eller ens vid 35 års åldern kanske…eller någonsin.

Familyreunion

Ni kanske har läst in självbiografi?
Som sjukskriven och förmodligen sjukskriven livet ut så är möjligheten att spara till en resa till mamma i Chile helt noll. Jag är emot tiggeri till en ny vattenpump eller till cigg och knark men att återförena en familj, så som min egen, som är så långt borta och en dotter (jag) som längtar efter sina egna, mina syskon, min mamma och min plast-pappa… speciellt nu när en av mina bröder dött i en olycka, jag känner mig otroligt dålig som dotter att inte kunna finnas på plats för min mamma, men mest är det så att det är jag själv som behöver mamma mest. Alla donationer mottages. Återföreningen kommer finnas på bloggen och jag ser fram emot att få en kram som inte ger mig elektriska stötar. Få känna mig hel en liten stund i alla fall… HJÄLP! Hjälp en stackars oglad adopterad, halv människa som också vill vara med sin familj.. i alla fall några gånger innan livet äntligen är slut. Tack på förhand.

Jag skäms redan.. men hjälp.

Ensam

Otroligt jobbigt att känna sig så ensam. Inte en enda kompis i hela denna stad. Känns som om jag kommit helt fel. Det är därför jag inte ser så glad ut, för ensidig vänskap eller när det gynnar dem är inte mun grej. Jag är 36år och väljer hellre bort sådan sk vänskap. Visst, jag släpper inte in någon så det är mkt mitt eget fel. Men jag har slutat leka i sandlådan och slutat fejka smajl. Men känner mig ändå ensammast och hatad och ratad.

Tror känslan är större nu inför Chileresan och det är väl det som är hela grunden till min känsla av att vara övergiven och oönskad. Jag förstår vad det kommer ifrån men på kvällar och nätter tar känslan över av total onödighet att excistera. Jag vet själv att jag bidrar till ett ganska osocialt liv. Men det är svårt när humör svänger så från apatisk, till ok, till superdepp, gladare än ganska ok, är jag ju aldrig. Men det kanske ändrar sig också efter att Jag äntligen får krama mamma och känna mig hemma för första gången i mitt liv.

 

Drömde om mamma för första gången i natt, antagligen för att jag var så ledsen, och jag grät i drömmen och förmodligen på riktigt också eftersom jag vaknade helt kladdig och blöt i ansiktet och en enorm sorg. Och så tänkte jag på min bror Roberto, och jag behöver bara skriva det så gråter jag, för han svarar inte på mina sms, jag har skickat tre, två hälsningar från Albanien och sen om resan till Chile. Men inge svar och visst jag kanske har skickat till jobbmobilen hans och han är på semester, men samtidigt så vet jag ju att han inte vill ha något med mig att göra så det är nog det som är orsaken till att han inte svarar för nu är allt detta med pappa klart så han måste inte träffa mig eller kommunicera med mig, mot hans vilja, och det gör han inte heller ju.. Visste ju att den risken var stor, och det var väl för mycket att önska att detta med pappa kanske kunde föra oss närmare, men inte ett ljud på 2 månader.. och inte ens nu. Så jag är såååå otroligt ledsen över det med…. han är ju det enda jag har… visst jag skall till mamma och alla syskon som alla längtar efter mig och pratar för fullt nu på facebook och så.. men jag känner ju inte dem jag känner ju Roberto.. det är ju han jag bott med i 12 år och busat och slåss med och älskat och hatat och även om det var illa eftersom han härmade pappa så har jag aldrig anklagat honom för att han har gjort fel, när det gäller det, det är hans förnekelse som jag inte kommer överens om eller att han eventuellt lägger hans beteende mot mig som barn på sig själv, för det var ju inte hans fel, han gjorde ju bara som pappa?! Varför kan han inte bara förstå det, han jobbar ju ändå som beteendevetare och måste ha hört historien femmiljoner gånger i jobbet, men han kan inte se det hos oss eller?

Oavsett så har jag lovat honom att aldrig ta upp pappa och mamma med honom igen och det är ju därför jag slutat blogga ett tag men nu är ju bloggen allt jag har så…jag bad om att vi bara skulle vara syskon.. inte kriga mot varandra .. jag accepterar att han älskar dem.. han får acceptera att jag helt enkelt var för gammal för att knyta ann till våra svenska föräldrar och därmed inte känner något ansvar för dem.

Men det verkar vara svårt.

När det kommer till en själv.’Det är nog lättare på jobbet hans, att inte blanda saker och ting med varandra…  men jag vet inte, de kanske inte pratar med de de jobbar med..att det vara är att hålla koll på att de mår bra och får mat och sover som de skall.. så..det kan ju förklara saken.

Men ändå… ledsen som en trasig övergiven fågelunge känner jag mig..

Men nu känns det något bättre… har ju skrivit rakt ut från hjärtat igen.. så.. det lättar ju.. tänk om jag kunde ta mig o träna också!?

Men du är ju rasist del 2

Jaha, jag har alltid hatat Svenskar! Särskilt män. Det började med att det var min far som våldtog mig och min mor som inte skyddade mig. Men med tiden, när jag var ungdom så började jag även hata iranier och irakier och turkar och alla slags araber, för de verkade vara det folkslaget som var otrogna mot sina fruar mest, med mig. Så pffffffffffffff där föddes det!! Och såklart, alltid MÄN.. men är det ens konstigt om jag ..kanske är rasistisk mot MÄN…och inte rasen egentligen kanske va? Män som inte kan respektera kvinnan, män som styrs av sina behov, behov att äga och att förnedra och kränka och våldta? Det där föddes med min far! Jag blev våldtagen av min far under 10 år och dessutom av en chilenare några år senare och en Iranier.. Sharam-helvetet tio år senare.. och dessemellan försök till våldtäkt, så blir JAG VÄLDIGT TRÖTT PÅ KARLAR OCH DERAS JÄVLA KUKAR faktiskt.

Ni gör mig asexuell för fan!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Sluta tänk med kuken!

En riktig man styrs inte av sina impulser att han måste ha fitta NU!! Annars får du stryk kvinna!! Jag blir så jävla förbannad när jag tänker på allt skit jag varit med om, och inte fan konstigt om jag då är rasistisk också då! Skithögar är vad de är!!

 

 
Kanske inte konstigt om jag inte vet ens vad folk pratar om när de säger att de är kåta eller upphetsade, åtrå eller vad de nu påstår att de känner, jag vet fan ingenting om det där, och att det skulle vara de rätta känslorna till min egen sexualitet.. jag fattar noll..saknar närhet men vill ändå inte ha den för nära. Attraktion..vad är det? Vad pratar alla hormonfyllda män om?!?!

Del jag vet inte vilken del jag är på nu

Men om man skulle få känna så här under dagarna hade livet helt enkelt varit lättare för mig. Jag känner äntligen igen mig själv om nätterna, jag är fri och mysig och go och hängiven, lyssnar och busar och är en fantastiskt flickvän. Engagerad och intresserad av intimitet på flera nivåer och allt som är mysigt och gosigt. Utan substansen blir det så stelt och fel och otäckt och fel och jag kan knappt le, jag kan inte engagera mig i andra eller bry mig om vad de säger eller hur de mår, för de mår fan inte som jag i alla fall, instängd i mitt egna fängelse känslomässigt. Men med substansen, ångestdämpande, blir frigörande och fantastiskt och jag är JAG!! Inte den jag blev efter Sharam Navadoodousarafs våldtäkt. Tro mig efter att först haft ett helvete med min farsa som redan lagt grunderna för skam och skämskudde inför sex så blev det inte ett dugg bättre när den här jävla Sharam kom in i bilden. Jag ville inte ha sex med farsan och utvecklade ett väldigt oengagerande mottagande som jag än idag gömmer mig bakom. Men att vid något av dessa 225 gånger av övergrepp så smög det sig på när jag började utvecklas till ung kvinna att det faktiskt var något som var skönt, utvecklade jag en enorm skam. Och hur lär man sig sedan ha sex på ett jämställt och kärleksfullt sätt då skammen finns där sedan jag var 5 år?

Jag blev så otroligt förbannad när detta med Sharam hände, mitt i min egen lägenhet i Göteborg och jag gjorde absolut inget motstånd! Mitt kroppsspråk var helt noll och vilken normal man som helst hade fattat att jag verkligen inte ville vara med här! Men jag föll tillbaka mot de gamla rutinerna med farsan att låta han hållas. Låt han bli klar så blir det bra sen.. så jag lät han nästa strypa mig med mitt halsband och han förde mig till köket och tryckte ner mig på golvet så jag stod på knäna, han höll tag om mitt huvud som i ett järngrepp. ”Nu skall du suga kuk”. – Va, nej, vad skall jag med den lilla jäveln till? Han tryckte hans enorma hand på mitt huvud så jag kom ner i rätt höjd och jagställde mig bara paralyserat på huk typ och han höll hårt om mitt huvud för att jag skall kunna hålla balansen.. han knulla min mun.. och sedan placerade han hans andra hand på hjässan min och tryckte ner mig så jag hamnade halvsittandes och då placerade han kuken mellan mina ögonbryn och sprutade hela pannan och ansiktet fullt.

Han drog upp gylfen och gick in i badrummet.. jag satt där helt paff och undrade vad som hade hänt. Men va fan så här kan han la inte göra? Idiot nu drar du här ifrån, jag vill aldrig se dig igen skrek jag!! UT ur mitt hus!!

Han sa: men var e mina pengar? VA, tror du att du skall få låna pengar nu eller, din förbannade idiot, dra här ifrån!!

Han skulle låna pengar till sin resa till sin släkt i USA.

Men han blev dömd för våldtäkt och kommer aldrig in i USA igen.

Jävla svin!

 

Men gud vilka problem detta skapat!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag kan ju inte ..!! Med ångestdämpande fungerar det utmärkt för jag släpper då skammen och prestigen och skuldkänslorna för det förflutna… men ärligt.. jag är så otroligt skadad av alla övergrepp så jag måste på något vis, få hjälp, måste prata med någon.. min karl är fantastiskt, han fattar direkt.. han är bäst..när jag släpper in honom..så han får veta vem jag är.. så tar han mig som en liten söt Chiwawa och myser med mig..och säger hur mkt han älskar mig.

Obduktionen klar

Ok.. läkaren ringde.. han söp ihjäl sig alltså..

Det sade inte prästen på pappa Richards begravning.. men det var väl ingen som upplyste honom om det kanske..  Inget nytt har uppkommit, pga stora mängder alkohol så pajjade levern och njurarna.

 

Jaha.

Nytt beslut

Fick ett besut av åklagaren i Nyköping om nedlagd undersökning om: dataintrång och ofredande.
VA? Vad då för dataintrång? Vad då för ofredande? Det stod inte ens vem som ligger bakom anmälan och helt ärligt, så orkar jag inte ens ta reda på det, men jag utgår ju att det är bror mig eftersom han inte fick igenom besöksförbudet… vad skall man säga?
NÄ det blev inget broschan.

Begravningen

Kom precis hem. Det var helt ok med mig och det känns både bra och dåligt just nu. Lättat för att det inte ställes till någon scen idag. Alla var där, nästan alla i alla fall. Både bror med fru och kusiner och mamma Monica samt Richards mamma. Jag och T väntade till 13.45 innan vi gick in eftersom vi inte visste vilka som var där och jag ville inte vara i vägen för Roberto. Jag såg att det kom några gubbar som jag inte kände igen och då kändes det genast bättre för familjer håller gärna skenet uppe om det finnas andra i närheten.
När jag och T stod och inväntade prästen så gick min bror förbi mig och vi fick ögonkontakt,det blir ju automatiskt att man nickar till varandra. Roberto nickade mot mig av rent hyfs antar jag. Jag tror inte de hade räknat med ttt jag skulle vara där ändå. Jag vet inte. Richards bror och fru hälsade inte på mig och Richards mamma kände nog inte ens igen mig då hon yrade om att Roberto inte ens var där, fast han typ satt bredvid henne.

Prästen skötte sig bra. Väldigt neutral och pratade om att livet inte ibland blir som man önskade.

Alla på höger sida fick en blomma som skulle läggas på kistan. En vit träkista som det låg blommor runt ikring. Min bukett var inte riktigt som jag hade tänkt mig, men vad gör det?!

mina blommor
Monica var där och hon gick också runt kistan och lämnade en blomma. Dock inte klädd i svart utan i hennes favvisfärg: Lila. Och då gick hon förbi mig på vägen ner eftersom jag och T satt på vänster sida, samma sida som Richards arbetskamrater, utgår jag ifrån att det var, då nickade hon mot mig. Det kändes bra. Detvar liksom inget ont i den blicken, inte heller från min sida, för tro det eller ej, så saknar jag henne med… men den jag saknar mest här i livet är ju min bror, att se honom gråta och vara ledsen är något som tar knäcken på mig varje gång, från då vi var små till idag, så är det inte lätt att se lillebror gråta. Jag saknar honom så otroligt mycket.

Vi stannade inte på fika. Kändes liksom inte helt rätt att gå in där bland övriga släkten och för Robertos skull så åkte jag hem. Jag kan väl inte sitta där och dricka kaffe och äta en liten kaka med folk jag inte träffat å 20 år som inte ens hälsar på mig. Så, jag valde att lämna dem ifred.

Jag kunde inte gå och sätta mig där.
Så vi åkte. Tror det var bäst så.

Farmor var den enda som sade något vid kistan. Och det var helt rätt och det måste vara svårt för vilken mor som helst att ens son går bort före, och dessutom veta vilket trasigt liv han levt, kan inte vara lätt. Hon sjöng honom en psalm, det var väldigt fint gjort, trycker jag. Och jag förstår, att som mor vill man aldrig gå ifrån sitt barn.

Nu är jag tillbaka i soffan och känner att allt är så sorgligt så jag tror jag skall gå sönder.
Väldigt onödigt att man inte kan, eller får, vara en riktig familj, fast det är det alla egentligen vill.

Jag hatar inte någon, min blogg handlar inte om hat, utan det handlar bara om att jag skall bli hel. Terapi helt enkelt och det har hjälpt mig otroligt mycket. Jag skriver inte för hämnd eller hat. Jag skriver bara för mig själv och för att jag skall kunna gå vidare. Men sedan jag fick veta att de läste min blogg, desto svårare är det att skriva, för det var inte det som var meningen från början, utan bara ren terapi för mig själv.
Det hoppas jag att de kan förstå, en dag. Och att jag saknar dem alla, fast de tror att jag hatar och spyr på dem.
Men det gör jag inte. Jag älskar er alla, på mitt sätt.

Del 41

Nu blir ju detta ett extremt avhopp ifrån tidslinjen men det spelar ju ingen roll. Nu blir det ju mer live detta eftersom det händer saker och ting som berör just mig och min självbiografi.

Jag börjar må bra nu, är inte lika upprörd över hur saker och ting ter sig. Jag har fått information från de flesta håll och rett ut en del missförstånd.

Fonus har ringt, Swedbank och Prästen samt Läkaren som hade hand om pappa Richard den morgonen han gick bort. Njur och leverskador var det som äntligen tog honom vidare. Inte cancer, det var väl cancern som min bror Roberto talat om som jag trodde var orsaken, men det var det inte. Jag frågar hur man kan dö av njur och leverskador.. och Doktorn svarade att om man super alldeles för mycket så blir det så, och att Richard varit inne för detta ett flertal tillfällen men nu somnade han in denna gång han var inlagd. Roberto och Richards mor och bror kom hit strax efter ”och om obduktionsrapporten säger något mer så hör jag av mig”.

Jaha, han söp ihjäl sig? Varför då kan man ju undra, visst mamma Monica dricker ju också som en tvättsvamp, i alla fall under den sista tiden jag kände henne så dracks det i alla fall en flaska rött varje dag.

Ja sorger hade han ju att dränka så det är väl inte så konstigt, och ångest så det heter duga också, och dessutom få läsa sina egna ord från polisförhören här på bloggen gjorde väl förhoppningsvis att han drack ännu mer och så dog systemet. KANON!

Det var ju inte länge sen jag bad honom brinna länge och att jag skulle vinka av honom till helvetet!.. Så det passar sig egentligen fin fint detta!

Fonus har berättat vad som beställts till begravningen en vit kista och röda rosor. OK, nej tack, så det blev en dispyt över hur detta egentligen skulle se ut, och en vit kista skall väl bara en oskyldig människa ligga i, men det bryr jag mig inte om, gubben skall brännas till aska ändå. Och de där röda rosrona var tydligen från Roberto, och inte den bukett som skall vara på kistan, och med hans egen bukett får han väl ha vilken färg han vill! Buketten på kistan kommer ha röda och vita blommor. Och det skiter jag också i. Själv skall jag ha en bukett med vita rosor i.

Den stora nyheten är väl att Roberto beställt en bukett i hans dotters namn till pedofilen farfar Richard.
JÄTTEBRA!! Vad kan hans dotter vara nu?? 4 år …max.. precis samma ålder som jag var ungefär då pappa Richard förgrep sig på mig första gången. Det är verkligen inte riktigt friskt att göra en sådan sak. Speciellt inte när det är ett barn som inte kan ta det beslutet själv ens, jag skäms på Robertos vägnar, vilket otroligt övergrepp på sin egen dotter, hon kanske inte alls vill ge sin pedofiliska farfar röda rosor. Men det får han äta upp senare i livet.
Man vet man ju hur barn är!

SKÄMS!

 

richard
Richard

Swedbank kommer gå igenom boendet dagen före begravningen så jag slipper åka 40 mil extra. Sedan är det egentligen möte igen den 30 januari men det skippar jag eftersom det är bara en uppläsning av tillgångarna. Inte själva fördelningen. Och sitta och lyssna på broschans suckande, det besparar jag mig. Vad han har sagt finns det inte mycket att lyssna på ens eftersom det mesta är skulder. Men det är shit the same. För mig är det ena viktiga är att Richard gubben är borta, för alltid. 5 kr eller 5 miljoner skiter jag fullständigt i! Det enda jag bryr mig om är att allt skall går rätt till.

Hela det här är mest tragiskt, allt är tragiskt, enda från den dagen jag landade i Sverige är tragiskt. Och tragedin fortsätter genom att denna händelse förstört så otroligt mycket. Och varför då?

Är det verkligen så att det hade varit bättre om jag varit pappa Richards knulldocka resten av livet, skulle dte vara bättre Roberto?

Skulle du sluta anklaga MIG för lögner, om jag hade blivit gravid eller smittad av hepatit som mamma Monica fick i slutet av 80 talet, som sedan smittat Richard som sedan våldtog mig och smittade mig?! Hade det varit lättare att Välja din egen systers ord då? Och vad fan är det du tjatar om egentligen när du själv antastade mig?!!
Men det är ju så lätt att förtränga det.

Men tyvärr kan inte jag göra det!

Jag kommer aldrig glömma vad Richard gjorde mot mig, flera hundratals gånger, vad Monica gjorde mot mig, och gör mot mig än idag, och vad du, min lillebror gjorde mot mig och gör mot mig än i dag!

Jag kan inte glömma, fast ni så gärna vill det, jag kan inte, ni svek mig hela bunten, jag lägger ingen skuld på Roberto, men att från den dagen han blev vuxen fortfarande inte kan se och acceptera hur livet tett sig, det får han bära och fan ta honom för att han också har svikit mig! Räcker det inte med att DE svek mig, skall min riktiga bror också svika mig!? Jag kan inte ta det, jag kommer aldrig förstå det och jag kommer förmodligen aldrig kunna förlåta det heller, att alla de år, från och med att jag var 14 år och Richard häktades, hördes och fälldes, aldrig haft min bror vid min sida.

Det är så sorgligt så jag gråter ihjäl mig.

2012-05-21 17;28;21
Jag och Roberto

Ofattbart

Jag kan ju inte påstå att reaktionen ens liknar den som inträffade när Michael dog. Man kan säga att det är helt tvärtemot den reaktionen. Jag är otroligt upprörd, men av en helt annan anledning. Jag älskade ju Michael. Pappa Richard var min största sorg i livet. Michael mitt största hopp och största kärlek i livet som gått bort.

Jag har pratat med Fonus och Prästen och Swedbank idag, Swedbank ringde mig, och Fonus mailade mig, prästen ringde jag. Fonus upplös mig om vad min bror Roberto önskade för sin fars begravning, och jag förundras över hur han tänker. Jag kände mig även rätt maktlös innan jag fick veta att jag har lika stor rätt att bestämma hur begravningen skall gå till. Att Roberto önskat röda rosor är för mig helt omöjligt att förstå och godkänna. Jag totalvägrar röda rosor eftersom pappa Richard var så långt ifrån kärlek som man kan komma. Det kan han inte ens ha varit för Roberto. Pappa Richard knäckte, splittrade hela familjen med hans beteende. Hade han inte våldtagit mig och misshandlat Roberto så skulle ju allt ha varit frid och fröjd även nu. Men så var det ju inte. Om Richard nu skall ha några blommor alls på sin kista så skall det vara Gula rosor. Helst svarta, kanske vita.. men ok, Gula.

Roberto ville inte heller att mitt namn skulle vara med i dödsannonsen i tidningen, men jag kan skriva min egen text här:

Richard Johansson

Äntligen gick du bort och lämnade oss så vi kan äntligen kan finna frid.

Jag förlåter dig för allt du gjort mig.

Men jag kan tyvärr inte förlåta att du tagit min bror ifrån mig bara för att du inte orkade ta ansvar och be mig om förlåtelse, så min bror kunde förstå att det är du som gjorde fel mot mig och honom och inte tvärtom.

Må du brinna långsamt och länge.

Nu kan jag äntligen andas.

EGOIST!

 

Jag tänker inte beställa egen annons, vad skall jag med den till, vem läser tidningen? Och vem bryr sig egentligen om att en pedofil har dött? Förutom jag. Jag bryr mig, för jag har alltid känt att mitt liv inte kan vara så länge som Richard levde. Jag har väntat otroligt länge på detta, jag har aldrig önskat honom död, men jag har önskat mig liv. Hopp.. och frihet.

Prästen var mig en gullig kille, lät som en kille i kanske 30 års åldern.. (han är säkert 76). Jag sade att det är otroligt viktigt för mig att han inte säger; Richard var en god människa som var en fantastisk familjefar blahblah..fylld av kärlek.

Jag sade att prästen gärna får säga att: Richard var en engagerad förälder och trots sina brister så gjorde han sitt bästa utifrån det han trodde var bäst för sina barn.

För det ger jag honom, han var otroligt engagerad om jag jämför honom med mamma Monica. Richard var med och coachade på fotbollsträningarna, matcherna, utflykter med skolan och allt sådant som man inte ville att han skulle vara med på som barn. Han var även med och köpte graviditetstest med mig och engagerade sig precis som en far borde göra. Att han även hade en baksida av slag och övergrepp av alla de slag, är en annan sak… men det var tyvärr den dominanta delen av honom ändå. Det var övergreppen som satte djupa spår i mig och min bror även om min bror inte vill ta till sig det.

Prästen sade att han skulle vara försiktig med vad han säger. Att han gärna pratar generellt, om en människas liv och prövningar och kamp och försök till att bli en bättre människa. Men Richards enda sätt att bli en bättre människa är att vara en bränd, död människa.

Swedbank ringde också, bouppteckningen sker för min del den 18e. Känns ju inte helt ok att gå in i Richards lägenhet. ”Om du vill spara något”.. – EH? Det enda jag skulle spara var om det fanns ett brev till mig där ha tar ansvar och ber mig om ursäkt och alla andra i familjen också. Men det är mig en skyldighet att göra som lagen säger… så vi får väl åka dit då. Inga skulder hos kronofogden och hög score (8) och förra årets inkomst ca 240.000:-, inga fastigheter förutom lägenheten, ingen utmätning. Swedbank berättade att det är jag och Roberto som ärver Richard. Vi har samma rätt. Richards mamma som är i livet har tydligen ingen arvsrätt. Det trodde jag, men icke.

Även om det nu skulle bli 5 kr var bara så skänker jag den 5:an till fonden för sexuellt utnyttjade. Jag skulle aldrig ta i hans pengar.

Två resor till Norrköping på samma månad. Inte trevligt.

Men jag måste ju på begravningen som sagt och minnesstuden. Ett avslut, äntligen.

 

 

Del 40

diakonissan på besök

Inte visste jag att en präst och en diakon kommer med dödsbesked, men det var då bättre än att polisen hade dykt upp för dem hade jag verkligen inte släppt in utan att veta vad det är frågan om.

Nä, telefonen dög inte, så jag insåg ju att de inte skulle försöka rekrytera mig, så jag frågade om något hade dött eller.

-Det tar vi om du släpper in oss om vi får komma tillbaka.

– Ja men ok… klart..jag släpper in er nu när jag vet vad det gäller.

– Vi beklagar sorgen, vi fick samtal från Fonus i Norrköping.

– Ok? Då förstår jag ju vem det är sade jag..

– Ja det är din far.

– Ok..

– Du kan få all kontaktinfo till fonus..

– Ok.

– Begravningen är den 10 januari kl 14.00.

– Jaha, ok,…

De stannade en stund i soffan och sedan småpratade lite om alla mina tavlor som står precis över allt… och sen försvann de.

Vad nu då?

Hmm.. begravningen är ju ett klart måste att jag måste gå på.

Så, det blir en tur till Norrköping den 10 januari.

Skickade ett sms till min bror och sade att jag beklagar sorgen.. för jag beklagar verkligen HANS sorg, för han är säkert ledsen. Och jag är glad för att det inte var min bror Roberto som hade dött i alla fall..

Men jag undrar varför det inte blir i Tuna kyrka. Det var väl ändå där han kände sig mest hemma? Men kanske inte. Han bodde ju i Norrköping från och med att han kom ut från fängelset.

Måste nog återkomma till detta sen när jag taggat ner lite… känns olustigt.. så som jag har väntat på denna dag!

Del 39

Jag har jullov från denna tragiska berättelse.

 

Jag återkommer i Januari.

 

Idag skänker jag min dumma bror en tanke eftersom han fyller hela 33år.

Inte för att det gjort honom något smartare, men Grattis ändå.

364_29899979031_2434_n

/ Syrran