Del 38

Nä, du sade att du aldrig hade legat under mitt täcke! Första motsägelsen!

Ok, nu säger han det igen, vad gör han under täcket hos en 6,7,8,9,10,11,12,13 åring?

Jasså, t.o.m det säger han att det är nästan varje helg!!

Men varför då??

Vaddå, du gör DET med alla??

JAHA; så här erkänner han att han tar mig på mitt kön utanpå trosorna, VARFÖR DÅ GUBBJÄVEL??

 

-JAHA är inte ett nekande.

Ytterligare en gång, säger han att han ligger under mitt täcke.

Nä, vad trodde du, du är ju för fan 29 år äldre än mig!

Vad i helvete menar han med TRE?? RÄKNADE HAN VERKLIGEN IN SIG SJÄLV I DETTA?? MAGNUS, PONTUS OCH HAN SJÄLV?

JÄÄÄÄÄÄVLA Idiot!!

Ursäkta, men jag blir sjukt chockad av hans svar!! Han..försäger sig hela tiden!

Och du broschan!! Ge dig, …det är Richard som ljuger för dig, här ser du SVART PÅ VITT att han mer eller mindre ERKÄNNER.

 

 

Annonser

Del 37

Jag blev ut slängd om morgonen av mamma de mornar som min kära bror väckte mig och skulle spela allan redan kl 07.00. Då åkte vi ut och jag blev så jävla förbannad jämt!! [Låt mig tillägga att när jag blev förbannad som liten så blev jag tyst och sade inget på flera timmar, kanske muttrade lite för mig själv, och ibland försökte få medhåll av Roberto att mamma inte var riktigt klok som kastade ut oss i regnet. Jag var inget hysteriskt barn, om man säger så, som gapade och skrek. Men förbannad blev jag inombords, men visste att det var lönlöst för jag kände mig som en fastkedjad apa i en bur, eftersom jag alltid hade utegångsförbud och en massa regler och förbud hela tiden och bara fick vara vaken mellan 07.00-19.00 hela tiden.] Satt och svor i sandlådan, för utanför tomten fick vi ju inte gå. Och vem är vaken kl 07.00!?

Det var la mer ok när det var sommar och 28 grader ute, men..!

Jag var väl inte jätteliten då, men kanske 9år.. min bror var ju en skvallerapa och mamma tog gärna in honom efter ett tag men jag fick stanna ute, själv.

En dag i alla fall så tänkte jag att jag kanske skulle plocka lite blommor till mamma Monica.

Och jag gav dem till henne när hon lagade mat inför middagen. Jag vet inte var pappa var eller var min bror var just då, men jag sade att ”jag har plockat blommor till dig.”

Istället för att säga Tack. Så sade hon: ”Varför har du gjort det, så hemsk som jag är mot dig”.

Hon var sarkastisk och menade på att jag har kallat henne hemsk och en massa saker.

Mamma Monica är bäst på att vara sarkastisk nämligen, i fall att om jag glömt att berätta det!

-”Men jag ville,… men jag kände så i morse ”…

-”Så varför skulle det vara skillnad nu då?

Alltså jag var nio år och jag var inte beredd på att hon skulle ifrågasätta varför hon fick blommorna från ängen.. utan kanske bara bli glad … inte sur och sarkastisk.

Vad hon gjorde med blommorna vet jag inte.

Men tack sade hon i alla fall inte.

 

Del 36

Jag känner mig inte helt taggad på att gå över till vad pappa Richard sade under förhören men det är ju det som ligger framför mig just nu så det är väl bara att köra. Jag läste ju inte utredningsmaterialen förrän kanske tio år senare och tur var väl det för det är ganska jobbiga saker man inser att de sagt och påstått och sagt en helt annan sak till mig under den där perioden. Pappa Richard sade ju inget eftersom han häktades och var sedan borta i 3.5 år men mamma Monica?

Jag inser ju att de måste ha tagit Richard ganska tidigt den dagen eftersom förhöret började rätt tidigt för att ha hunnit hela vägen tillbaka till stationen också.

En summering av vad jag hade sagt läses upp för honom eller berättas och kan kommer få svara på alla påstående senare, men i förhöret så står det en kort sammanfattning i början av hans totala utsago.

Just det här påståendet kommer senare att förändras under förhörets lopp. Vilket gör det hela väldigt intressant.

Jag förvånas av den lamhet som framkommer när polisen frågar om eventuella motiv som jag som anklagande dotter skulle ha emot pappa Richard. Ingen som helst fantasi utan bara ett.. nä.. jag vet inte.

Och det känns förjävligt att se att Richard och Monica hade ett smeknamn på mig som säger det mesta om hur mamma Monica såg på min och pappa Richards relation: Kramdocka!

ÄCKLIGT!

Jag förstår att han blev helt chockerad och inte hade tid att konspirera ihop ett försvar så som att komma med ett påstående som skulle kunna ses som ett motiv till varför det kom anklagelser från min sida. Men det kanske är normalt för de som egentligen vet vad de håller på med!?! Det var ju inte så att han blev en helt annan personlighet eller så för det hade jag märkt och påpekat. Utan han trodde helt enkelt att vi var ihop, och är man ihop, så har man sex, regelbundet, och är hon 11år och han 40år, vad gör det? Hon är ju min!

Självfallet är det väl ingen pedofil som erkänner så där; JAPP, JAG GJORDE DET! JAG HADE SEX MED MIN DOTTER!

Utan det framkommer faktiskt mer genom förhöret att han mer eller mindre erkänner.

VILKET inte framkom under rättegången, i alla fall inte det som jag hörde, men jag var väl alldeles för …frånvarande för att lyssna då, nu har jag ju det svart på vitt. Och på det sättet så är det rätt skönt att läsa dessa förhör med Richard.

Det är nog inget som min bror Roberto har räkna med!

Jag behöver inget mer erkännande från Richard än det han säger till polisen Hans Andersson! Att gubbjävulen inte sen säger det helt rakt ut är en annan sak, men jag kanske t.o.m kan sträcka mig till att han var rätt duktig ändå, som nästan aldrig ljög, förutom det han sade i början av förhören då, sanningen kryper fram ändå, även om han inte vill det. Eller så ville han det.

Jag utgår ifrån att han inte heller mådde bra av att göra saker som han visste var fel, även om han kanske levde i illusionen av att vi var ett par och att vi en dag kommer bilda egen familj. Så måste det ju finnas något i honom, som man, och pappa, som visste, från början att han gjorde fel, men att det blev ett vanemönster som han inte kunde bryta och detta var enda utvägen.

Jag har liksom aldrig upplevt något hat ifrån hans sida, vilket skulle uppstå om det var falska anklagelser. Men inte.. utan han påvisar nyfikenhet fortfarande.. Kanske inte än idag, men fram tills den dagen jag och min bror Roberto gjorde slut på vår relation som syskon en gång för alla. För Roberto berättade alltid vad Richard sagt och gjort.

Efter de två första förhören så var det solklart för polisen att häkta honom. och på den tid, 1992, var det väldigt ovanligt att pappor ens blev åtalade, och ännu mindre fällda i rätten. Barn har alltid förlorat mot sina förövare, om det ens blivit ett åtal, vilket jag skulle gissa på var 1 på 30 anmälningar, om ens. Nu för tiden är det kanske 1 på 10. Och av dessa är den 1 av tio som blir fällda.

Så något som verkligen övertygade polisen och både tingsrätten och hovrätten fanns det ju, så vad tjatar min bror om? ”Om det har hänt ja..” VA?

 

 

Del 35

Fick brev från polisen i veckan om att det inte är aktuellt med besöksförbud.

Nä, trodde väl det!?

Så nu är det fritt fram att skicka sms och mail och post och ringa på dörren och fråga: Trick or treat!?!

Hela känslan av ytterligare ett svek har gått över och jag är inte längre förkrossad över att de inte fattar bättre. För den här gången, måste jag tillägga. Men det får ju mig att undra vad som egentligen rör sig i deras skallar. Tjocka skallar. Och jag förundras över vad det är de försöker ge sken om till närstående och hur det egentligen lagts fram till deras nära och vänner de senaste tio åren. För någon direkt kontakt sedan 2002 har vi inte haft, jag och Roberto försökte 2008 eller något och det fungerade väl ett år eller så.. och sen blev det hus i helsike igen. (Monicas uttryck).

Jag har ju varit i Nyköping nästan varje år sedan min väninna flyttade tillbaka dit och det var säkert 4 år sen nu. Och varje gång så träffar jag ju på någon gemensam bekant mamma Monica och mig emellan, från förr. Och alla undrar ”om jag här för att träffa mamma”… – ”Varför skulle jag göra det”? De ser helt förvånade ut och jag säger som det är ”att vi inte setts på tio år minst”! ”Men bror din då?” Nä, inte honom heller, jag är här för att hälsa på en väninna!

OK, men vad är det de säger till alla?? -”Jo, hon är i Göteborg och har det bra med sitt”… Eller, vad då?? Den enda information de får om mig är den som står här, och här bor de ju. Men de ger sken över att allt är som det skall och att de på något vis har kontakt med mig eftersom det är det som är normalt.

Men nej! Vi har ingen kontakt och kommer förmodligen aldrig ha eftersom vare sig mamma Monica eller Roberto aldrig kan ge sig någon gång. Jag har ingen skyldighet att ge mig eftersom det är jag som är offer här! Jag som skyddat dem från sanningen i 10 år och stått ut med Richards kuk! Jag har inget att skämmas över, det är inte jag som våldtagit någon, det är inte jag som misshandlat någon, det är inte jag som inte varit mamma till mitt barn, det är inte jag som inte varit bror till min syster! Det är inte jag som sagt att ”du ljuger”… ”Om det är sant ja”.. Det är inte jag som kallat mitt barn för ”lika bred som hon är lång.” Det är inte jag som mobbats det är inte jag som inte kunnat visa kärlek! Det är inte jag som inte kunnat visa respekt. Det är inte jag som inte visat empati.

Jag höll tyst i tio år för DIN SKULL! För att mamma Monica inte skulle lida, för att min brors liv inte skulle krascha! Men jag orkade bara tio år, förlåååååt då, för att jag inte ville bo ensam med pappa Richard och leva som hans fru resten av mitt liv!!

Mitt liv är lika mycket värt som era!!

PLÖTSLIGT hände det något! Det stod på min facebook av en mycket avlägsen bekant till mina sk föräldrar att hon ”är helt mållös och att hon inte skulle ha litat på Monica att hon inte visste något om det hela och att det var naivt av henne att tro henne”!

-VA, läste jag rätt nu!?!

Det är ingen som så öppet ställt sig på MIN sida! Hon skrev att hon ”kände mina föräldrar innan jag och min bror adopterades och att det var något skumt då”.. då slog det mig, att under en adoptionsutredning måste ju en massa människor intyga om att de två är lämpliga föräldrar.. och jag minns att grannen Doris var helt knäckt en natt över att hon faktiskt ansett att Richard och Monica hade varit lämpliga och skrivit på, hon hade sjuk ångest för det där, och hon var säkert inte ensam, den dagen alla fattade varför allt var så konstigt med vår familj, fast vi själva trodde att det var väl dolt.

 

På facebook stod det ”att hennes son som hälsat på min bror och lekt berättat saker som han tyckte varit riktigt konstigt hemma hos oss, t.ex att man inte kunde leka ostört för att vi inte hade dörrar till våra rum. Och att klimatet mellan oss barn och föräldrarna var hårt”!

– Va? Har folk sett, hört det!?!

Det kändes som en sådan enorm bekräftelse och enorm lättnad att höra detta så jag ville sitta och gråta i soffan hela dagen, det ÄR alltså sant!

Jo, jag uttrycker mig så.. eftersom allt är så sjukt.. så man börjar ju undra själv om det verkligen är sant! Hela ”mitt inre jag” gråter av sorg när jag inser vad jag och min bror gick igenom! Jag påstår inte att han hade någon dans på rosor under sin barndom, utan hade också ett helvete, men ett annat slags! Men bara det att förutom vara misshandlad av Richard och dessutom gå runt med vetskapen om att pappa Richard ligger på min syster om mornarna.. kan inte vara helt lätt att förtränga, fast han försöker än idag!

En enorm sten föll från mitt hjärta när jag läste vad kvinnan hade skrivit på min wall på facebook. Jag är så otroligt tacksam för de orden!

Och jag blir så nyfiken på vad både Richard och Monica egentligen gått runt och sagt till alla!?! Då de flesta verkar tro att vi är en familj!?! TROTS ALLT!?!?! VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA?

NÄÄÄ, jag kan inte sitta och fira Jul med Roberto, hans dotter och hans fru, min alkoholiserade mamma Monica och pedofilen Richard!

DE firar jul ihop, och det var bara några få jular sedan, som jag ironiskt sade till min bror att jag gärna kommer och firar jul med dem!

Han blev JÄTTEGLAD och började verkligen planera inför detta!

Men jag var sedan tvungen att avböja en jul tillsammans med en barnmisshandlare och pedofil, sade jag.

Sen var kriget i full gång igen.

URSÄKTA mig men vad trodde du?!

 

 

Tänk att man ens måste ha sådan här lagstiftning

Lagstiftning

Preskriptionstider och fängelsestraff

Brottsbalk (1962:700)   6 kap. Om sexualbrott/Kapitlet

trädde i kraft I:2005-05-01

Preskriptionstid räknas från offrets 18 årsdag

§1 – Våldtäkt, preskriptionstid 10 år, fängelse 2-6 år

Grov våldtäkt, preskriptionstid 15 år, fängelse 4-10 år

§ 2 – Sexuellt tvång, preskriptionstid 5 år, fängelse högst 2 år

Grovt sexuellt tvång, preskriptionstid 10 år, fängelse 6 mån – 6 år

§ 3 – Sexuellt utnyttjande, preskriptionstid 5 år, fängelse högst 2 år

Grovt sexuellt utnyttjande, preskriptionstid 10 år, fängelse 6 mån – 4 år

§ 4 – Våldtäkt mot barn, preskriptionstid 10 år, fängelse 2 – 6 år

Grov våldtäkt mot barn, preskriptionstid 15 år, fängelse 4 år – 10 år

§ 5 – Sexuellt utnyttjande av barn, preskriptionstid 10 år, fängelse högst 4 år

§ 6 – Sexuellt övergrepp mot barn, preskriptionstid 5 år, fängelse högst 2 år

Grovt sexuellt övergrepp mot barn, preskriptionstid 10 år, fängelse 6 mån – 6 år

§ 7 – Har samlag med eget barn eller dess avkomling, preskriptionstid 5 år. Fängelse högst 5 år

Samlag med syskon, preskriptionstid 5 år. Fängelse högst 1 år

§ 8 – Utnyttjande av barn för sexuell posering, preskriptionstid 5 år. Till böter eller fängelse högst 2 år

Grovt utnyttjande av barn för sexuell postering, preskriptionstid 10 år, fängelse 6 mån – 6 år

§ 9 – Köp av sexuell handling av barn preskriptionstid 5 år. Till böter eller fängelse i högst 2 år

§ 10 – Sexuellt ofredande av barn, preskriptionstid 5 år. Till böter eller fängelse i högst två år

Blottning, preskriptionstid 5 år. Till böter eller fängelse i högst två år

§ 11 – Köp av sexuell tjänst, preskriptionstid 2 år. Till böter eller fängelse i högst sex månader

§ 12 – Koppleri, preskriptionstid 10 år. Till fängelse i högst 4 år

Grovt koppleri, preskriptionstid 10 år. Fängelse lägst 2 år och högst 8 år

via Lagstiftning | HOPP Riksorganisationen.

 

Lagen borde ändras till att det aldrig preskriberas. Även om det är svårt med bevisbördan, men finns det bevis, så som i mitt fall med min bror, så finns det. Det går inte att bortse ifrån ett erkännande och då skall det kunde kunna preskriberas. Men han har tur han, min bror… att tiden är förbi för det. Men det kanske vore enda sättet för honom att ens fatta att enda orsaken till att han ofredade mig sexuellt var för att han visste hela tiden att pappa Richard våldtog mig.

Del 34

Jag tycker det är så orättvist att det sitter tre idioter och tycker att det är jag som är sjuk i huvudet! Det känns så otroligt fel så jag knappt vet vad jag skall ta mig till. Först så förstod jag inte varför Polisen från Nyköping ringde mig utan utgick ifrån att det var för att jag hade begärt ut domen från 1992. Men fick veta att det var min kära bror Roberto som hade lagt in om besöksförbud. Hur ställer du dig till det? – Besöksförbud? Jag har ju inte ens träffat honom på flera år?! Och har inte planerat att träffa honom heller. – Han har i alla fall ansökt om besöksförbud för honom själv och hans fru och dotter. –  Ok. Det det jag inte vad han skall ha till men jaha!? – Du hade hört av dig till honom nyligen. – Ja, det gjorde jag, jag tänkte höra om vi inte kunde utesluta problemet med föräldrarna utan bara ha en syskonrelation, men som alltid så blir det ju krig i stället. Vi har försökt förut men det fungerar liksom inte eftersom han väljer att välja dem framför sin egen syster.  – Jag förstår. Han sade något om din blogg också. – Ja, jag skriver min självbiografi. – Ok, men han sade om att du lagt ut några bilder från hans dop och bröllop. – Jag har inte lagt ut bilder på honom, hans fru eller barn från hans bröllop eller dop på bloggen nej. Bara på mamma och pappa och pappas mamma. – Ok, men har du tillgång till bilderna från hans dop eller bröllop? – Nej, eftersom vi inte är vänner längre på facebook så nej, men jag har sett dem förut, när vi var vänner där. – Ok, men du har i alla fall inte lagt ut någon bild på honom, hans fru eller hans barn? – Nej, och det har jag inget intresse av heller. – Ok, men han önskar att det i alla fall inte hålls någon kontakt via sms, mail eller brev eller telefon. – Nej, det har vi knappt haft ens de senaste 12 åren… så det är inte aktuellt. Vi har ju försökt tagit upp kontakten då och då, men det är liksom alltid vid jul, när julen är på ingående som någon av oss hör av oss och det är väl just detta med familjekänslan som vaknar då och vi försöker, men så spårar det ur eftersom vi inte är överrens. Han väljer som sagt alltid dem, och det är inget jag någonsin kan acceptera så då får det liksom vara. Men förra veckan så frågade jag ju igen om vi kunde lägga problemet med mamma och pappa åt sidan och bara vara syskon, för det är det enda jag vill. Men eftersom det inte går, så går det ju inte. – Ok, jag skall lämna över detta till åklagaren så tar han ett beslut. Då får jag tacka för samtalet sade poliskvinnan som var otroligt vänlig och go efter att hon läst upp det sk förhöret. – Tack själv.

Min kille blev helt paff, jag blev inte paff, jag räknar inte med något annat än idioti från deras sida. Men samtidigt så undrar man ju hur många hjärnceller som Roberto har som tror att detta skall gå igenom när kvinnor som blir misshandlade inte ens får förbud mot sina ex män eller män. Och för vad då? Jag har ju knappast hotat dem med något även om jag innerst inne vill. Men det ligger mig inte för att hålla på med sådant. Jag sade ju inte heller att jag skall hälsa på honom, utan att jag skall hälsa på Richard! Så jag skulle ju inte förvånas om att Richard skulle försöka sig på något liknande också, han har nog om möjligt ännu färre hjärnceller. Det skulle ju vara hur patetiskt som helst. Jag fick inte ens besöksförbud mot honom när han skulle släppas efter 3.5 år i fängelset. Och det var mig han hade våldtagit varje lördag de tidiga ungdomsåren mina.

Jag känner otrolig sorg över att de sitter och tycker att jag är sjuk i huvudet fast det är de som är det. Jag reagerar ju bara nu för tiden, för det är nu jag vaknat från mitt enorma truma! Jag har all rätt att vara fly förbannad på farsan som våldtog mig och på mamma Monica som lät honom göra det samtidigt som hon själv slog mig och dessutom att Roberto själv ofredade mig sexuellt i flera år!

Det är SJUUUUUUUUUUUUUUUUKT orättvist att Polisen tycker att det är preskriberat att mamma misshandlade mig nästan hela min uppväxt. Men jag skulle inte tro att Robertos övergrepp på mig är det, sådant preskriberas nog aldrig. Men skall kolla upp det.

Det finns nämligen journaler där Roberto erkänner för både mig, Hamid och mamma Monica att han hållt på så där med mig och innan den träffen var på BPU så försökte ju mamma Monica att prata honom till rätta. Men han gav bara svaret att han inte visste varför han antastade mig, hans syster. Så bevis och erkännande finns.

ÄNDÅ kan han inte ta in i sin tjocka skalle att hans far Richard våldtog mig, hans syster, minst 200 gånger. Hur går det ihop sig, hur kan man han sådan kluven hjärna? Jag fattar inte, jag kommer aldrig fatta det.

Anmälan mot mamma lades ner, jag vet faktiskt inte när det var, men det var nog kanske runt 2006. Det är tio års preskriptionstid på barnmisshandel och under utredningen 1992 så ansåg polisen att mamma Monica fick staff nog genom att genom gå lidandet med att pappa Richard, hennes man, dömdes för grova sexuella övergrepp på deras adoptiv dotter. Jag anser INTE att polisen hade rätt till att ta det beslutet! Jag skall ha rätt att anmäla eller inte. Jag väljer att anmäla! För det går fan inte in i deras tjocka skallar att det är de som gjort fel och inte jag.

Att jag som 35 år nu, är skitförbannad på Richard anser jag bara vara sunt. Min gamla psykolog skulle nog dessutom bli stolt över mig för att jag äntligen får normala mänskliga känslor för situationen jag befann mig i under 10 års tid av min barndom! Att jag inte önskar honom all lycka i livet är helt normalt, att jag gärna säger trevlig resa till helvetet, är inget konstigt. Och jag är så glad för att jag inte är rädd för de där folket längre!! Skulle de hota mig och ens komma i närheten så skulle jag banka på dem!

Det är nog med att ta i mot stryk! Det är nog med övergrepp! NO MORE BITCHES!!

 

Jag tycker så otroligt synd om min bror, att inte hans far kan ta ifrån honom skuldkänslorna genom att erkänna vad han gjorde mot mig och att han bär skulden till Robertos börda också. Roberto var bara barn och han hade också ett helvete – att leva med vetskapen om att hans pappa våldtog sin syster kan inte vara lätt och det har skadat honom för livet. Pappa skulle så lätt kunna hjälpa Roberto här i livet genom att säga förlåt men jag kunde inte låta bli. Då skulle Roberto känna sig fri att vara min bror och inte bara pedofilens son.

Våldtogs hela sin uppväxt

Jeanette åkte hem till sin mormor och morfar och sa som det var: ”Jag vet vad du har gjort, jag vet vad du har utsatt mig för.”

Morfar började skratta. Mormor grät. En vecka senare var han död.

….minska spänningarna i kroppen vägrar kommunen att betala för och Jeanette har inte råd.

– Det enda jag vill är att få ut den här skiten ur kroppen. Den har inte hajat att faran är över, den tror fortfarande att den är utsatt.

Barndomens övergrepp förföljer henne.

– Jag berättar inte om det här för att någon ska tycka synd om mig. Jag gör det för att folk ska veta hur verkligheten ser ut och för att andra barn inte ska drabbas. Mitt liv är redan förstört, säger Jeanette.

via Jeanette våldtogs hela sin uppväxt | Nyheter | Aftonbladet.

Jag säger inte att jag har sådana extrema kramer som Jeanette i England har. Men stel som en pinne och helt maktlös blir jag när det blir fel närhet, eller hot om närhet som inte är planerad. Jag är tacksam för att jag inte skall föda barn för det skulle säkert trigga igång saker ännu värre än vad det är nu. Bara för att övergreppen upphörde 14 Sep 1992 så betyder det inte att kroppen inte fortfarande genomgår samma övergrepp gång på gång även 20 år senare. Och det är inte förrän nu, vid 35 års ålder som smärtan i kroppen känns, eftersom jag accepterar att den finns, att kroppen börjar släppa fram alla förtryckta känslor som begravdes under de 10 år som övergreppen pågick, och även tio år av psykiska övergrepp av min mor och bror efter avslöjandet. Och aldrig kommer det ta slut. Det är psykisk tortyr att veta att de väljer pappa Richard framför en liten tjej, en pedofil istället för syrran eller sin adoptivdotter. Det kommer aldrig gå över. Övergreppen pågår tills den dag de alla dör. Eller att jag äntligen får dö. Då blir det frid. Innan .. blir det bara en enorm besvikelse och smärta och utanförskap. Man kan inte säga: Men Jeannette, det var 20 år sen.. !

Del 33

Läs hela förhöret

monica 1

monica kenneth 2

monica husvagn

Richard är kramig mot alla speciellt hans lilla kramdocka. Han var inte särskilt kamig mot henne, men mig var han på hela tiden så pass mycket så att Monica började kalla mig för hans kramdocka, vilket inte framkommer förän i förhörden med Richard. Jag var otroligt förförisk som 12-13 åring. Och Monica erkänner att Richard och hon endast hade sex 2 ggr om året mellan 1986-1992.. så vem hade han sex med istället då trodde hon? Hon såg att Kenneth tog på mina bröst.. eh.. 3 gånger kanske.. men inte Richard som gjorde det så fort tillfälle gavs? Det framkommer bra att relationen mellan mig och Monica är enormt dålig då jag aldrig vände mig till henne om något. Richard lyssnade i alla fall om det var något jag ville framföra, Monica, hon sade bara NEJ! Oavsett vad man sade.

 

Del 32

Jag skickade detta SMS till min biologiska bror i natt:

”Roberto. Allt bra med er alla och de små? Saknar dig lille bror. Jag ber om ursäkt. Skall aldrig tala illa om far och mor. Vill bara ha tillbaka min bror. Mvh jeannette.. Godnatt.”

Hans svar kom efter tjugo minuter.

”Lite försent för det du. Har inget intresse av att ha kontakt med dig. Ha ett bra Liv.”

Väldigt fint SmS från min riktiga bror..

”Då önskar jag dig detsamma.”

Funderade ett tag… ”Varför då? Vad har jag gjort dig?”

-” Jag har sett din blogg.”

”Jaha?”

 

– ”Om du inte förstår det, så är det ditt problem, vill inte att du hör av dig mer.”

 

-” Jag har fortfarande inte gjort något, Aldrig. Jag har endast skyddat och älskat dig. Det är du som hatar mig för att jag berättade sanningen. Beklagar det, att jag inte ville leva som pappas fru, jag ville bara hans dotter.

Fattar du inte det? Då får det vara, synd bara, eftersom du är min riktiga bror och inte ens deras riktiga son. Blir du aldrig vuxen? Kan du verkligen inte se helhetsbilden? Då kan jag inget göra.”

 

-”Som jag sade, hör aldrig av dig mer.”

– ”Nä, men vi syns i arvstvisten” (utgår jag ifrån).

”HAHA, Jag förstod att det var det det handlade om, du får gärna dela skulderna med mig!”

– ”Det är en dag jag längtar efter, skulder dör tillsammans med pedofilen! Du kan förresten hälsa honom att jag kommer och hälsar på honom snart så hans får chansen att be om förlåtelse. Jag kommer även sitta vid hans dödsbädd och vinka han adjö in i helvetet, så vi ses fortare än vad ni tror.” Svarade jag och somnade.

…. han väckte dåliga minnen genom sina svar, svar och påståenden som kommit från både hans och Monicas mun.

Jag är inte stolt över att ramla dit i samma slags krig, dem mot mig. Alltid står jag ensam. Aldrig någon av dem på min sida. Ända från den dagen pappa Richard häktades har det varit såhär.

Det räckte inte med tio års fysiska övergrepp utan de två fortsatte med psykiska övergrepp på en liten tjej som jag var då, 14 år fram till idag ältas det fortfarande ”Om det är sant, nu tryter det i plånboken igen”. Istället för att trösta en liten tjej som stått ut alldeles för länge med sin pappas kuk i sig.

Morgonens analys tillsammans med min underbara karl är att Roberto kommer ju aldrig att förstå. Han är deras son, han ÄR Monica och Richards son, eftersom han levde sina första år med dem. Jag kan ju skatta mig lycklig att jag hade 3 år med min riktiga mamma i Chile och 1 år med hennes mamma innan jag och Roberto åkte till Sverige. Därav den enorma skillnaden mellan oss.

Han fick aldrig de värderingar som jag fick, jag hade ju en riktig mamma de första åren, en som ägnade all sin vakna tid till mig och var nära och älskade mig och pysslade om mig och lärde mig hennes värderingar genom sitt kroppspråk och sätt att vara. Jag kan inte vara förbannad på Roberto för att han är som han är, inte med tanke på att hans enda föräldrar han kände var dessa hårda, kalla och okärleksfulla människor som Monica och Richard var. Att han inte kan se det förstår jag också. Han vet inte ens att det kan finnas en skillnad. Fast han gått beteendevetenskap! HAHAHAHA.. Han tar hand om andra men fattar ingenting själv ändå!! KOMISKT!!

Men jag beklagar Robertos uppväxt. Han var bara barn han också, med en mamma som inte kunde visa känslor och en pappa som för det mesta bara slängde honom i väggen och dunkade på honom. En mamma som bara skrek och försökte lära honom att kyssas.

BOKSTÄVER har Roberto, så jag förstår att han retade gallfeber på våra Svenska föräldrar. ADHD eller något annat fel, absolut. Med sådana koncentrationssvårigheter och andra utbrott så.. eller så var det bara tecken på brist av kärlek och dåliga föräldrar.

Jag blev ju aldrig så där dampig som han är än i dag. Jag förstår nu att jag var riktigt stabil när jag kom, annars hade jag aldrig pallat med både sexuella övergrepp och misshandel och dessutom övergrepp från min bror de sista åren.

Jag hade inga känslor för dem att de var min mamma och pappa, det vara bara ett ont måste att kalla dem det. Men aldrig att jag skulle skrika: Men du är inte MIN mamma!!! Jag var smartare än så.. för jag skulle vara tacksam för att de ”tog hand om mig” det var det som Mamma i Chile hade gett med mig. Därav så trotsades jag inte, jävlades inte eller helt enkelt jag var aldrig ”barn” någon gång under de tio år som jag bodde med den Svenska helvetes familjen.

Min bror är inte Chilensk någon stans. För Chilenare är släktband och familj och stolthet allt. VISST han kanske har stoltheten då men helt på fel sätt i så fall. Blodsband går före allt. Men jag är faktiskt hans allt här i Sverige. Han delar inte en enda droppe med Monica och Richard. Ändå, så säger han att jag ljuger och att jag bara är ute efter mer pengar. Jag antar att han syftar på skadestånd. Vad skulle det annars vara? För jag har aldrig lånat mer än 100kr av Monica, ever! Och det max 2 gånger. Av pappa har jag inte lånat en spänn och Roberto han snodde allt jag hade, så han behövde jag inte hjälpa mer än att låta honom behålla skiten och jag kunde inte heller räkna med att få låna 5kr.

Jag har stolthet, jag frågar hellre ens främling efter 5 kronor än att fråga någon av dem!

Roberto kan inte påstå att han tyckte det var ok att de slog honom! Så som han har misshandlat både Richard och Monica under hans ungdoms år  Brutna näs ben och knäskålar som sett bättre dagar. Så varför bråkar han med mig? Varför har inte jag fått ett brutet näs ben och sönderslagna knäskålar om det är jag som ljuger??

Jag tror det är dags att visa vad mamma och pappa egentligen sade under förhören med polisen. Det är ju något som Roberto aldrig sett, och det är kanske något som skulle få honom att känna att det kanske inte är helt ok att lämna sin dotter hos pedofilen pappa Richard om jularna? (don’t even get me started.. men han gör det.. låter Richard vara med hans lilla 4 åring.. jösses… jag spyyyyr).

Del 31

Jag tänkte inte så mycket på vad alla tänkte om hela situationen direkt och inte ens vad mamma Monica tänkt. Det var liksom inte viktigt. Det enda som var viktigt var att han inte skulle spärra in mig och våldta mig varje dag tills den dagen jag dör. Det var det som var det primära i mitt liv just nu. Vad han sade, vad mamma Monica sade eller vad bror sade spelade ingen roll. Vad grannarna och klasskamraterna sade spelade inte heller någon roll.
Jag tänker inte bli hans sexslav och nya fru! Han hade ju sagt att han skulle skilja sig från mamma och att bara han och jag skulle bo ihop! Han sade att han visste att jag gillade ”det” lika mycket som honom! Men hur kunde han tro det, hade han frågat någon gång? Nej!! Och om han hade gjort det så hade jag fan inte vågat säga att allt kändes helt fel!

Jag förundrades över mamma Monicas samtal till jourfamiljen som jag och broder bodde hos. Det kändes otroligt konstigt det hon hade sagt och väldigt.. överlagt. Det var det förmodligen också, det var ju bestämt att hon skulle ringa kl 19.00. Så antingen sade hon så där bara för att en socialtant satt bredvid henne eller så var det för att hon visste att jag antagligen komma föra vidare vad som hade sagts och att det skulle komma fram den vägen. För att hon älskade mig, det gjorde hon ju inte, för det har hon aldrig visat, så det gick jag inte på! Fast… det var ju skönt att äntligen att få höra, jag hade aldrig gjort henne något! Det enda jag hade gjort är att inte vara hennes på riktigt.
Och det är naturligtvis en enorm sorg att inte kunna skaffa egna barn. Men, det var ändå inte mitt fel!

Det måste ha varit otroligt svårt att ta i mot ett äldre barn. Som inte ser ut som en själv. Utan helt tvärtom! Mörkhårig och med mörka ögon när hon själv var ganska blond och blå ögon.

Vi fick knappt träffa Monica under utredningen och tur var väl det… kanske, jag vet inte, för något stöd har hon ju aldrig varit så på det sättet var det ju bättre att vara hos Familjen Gill.

Jag hörde aldrig ifrån Richard heller men det sades att det ringdes en hel del hem från hans mamma till mamma Monica. Och att de tjatade och tjatade så att mamma Monica inte längre orkade svara i telefonen.

Vi var hemma på en eftermiddagspermission en gång och då helt plötsligt kom farmor och farfar. Farmor var Richards mamma och farfar var hennes nya karl.
De öppnade bara dörren och kom in och mamma Monica blev helt bestört och rädd, eftersom hon visste att hon hade ansvaret för mig och Roberto under dessa timmar att inget skulle hända, och speciellt inte något sådant här!

Evy ropade på mig.. Kom ner, jag vill prata lite med dig!!
Mamma Monica hade ju skickat upp mig och Roberto, så vi förstod inte riktigt tumultet först.
Jeannette, kom ner nu, tänkte bara prata lite med dig!!
-Du behöver inte komma ner om du inte vill ropade Monica.
Men vad skulle jag säga? Inte trodde jag att det var någon fara att träffa Evy heller! Den gamla stofilen!
Så jag gick ner, Roberto höll på med sina leksaker som han saknat så!
Jag kom ner och Evy tog tag om mig i armen! Det hade hon aldrig gjort förut! Hon har knappt höjt rösten åt mig någon gång ens! Så jag förvånades av detta grepp och sade: Ja, men jag kommer ju..!
Vi satte oss vid köksbordet och det var jag och Evy och Pelle och Monica.
Evy tittade på mig: Men kära barn, du förstår väl att pappa Richard inte kan sitta i fängelset heller! Han har väl alltid varit snäll mot dig?? Tagit hand om dig och gett dig mat och kläder och husrum??! Tycker du verkligen att han förtjänar att sitta i fängelset? Han har ju inte gjort något, du får prata med polisen Jeannette, du kan inte låta honom sitta där!
-Va?
Jag blev helt ställd… Mamma Monica sade, Jeannette, du kan gå till ditt rum, du behöver inte lyssna på det här!
-Nä du sitter kvar säger Evy,..hmm? 67år? Tar tag om min handled och drar ner mig i stolen och att jag kommer närmare henne. – Du skall veta att Gud straffar dem onda!!
– Ja, jag vet, det är därför polisen tog pappa!
– Han har väl alltid tagit hand om dig!! Du kan inte göra så här mot Richard! Lilla barn, nu får du allt…
Mamma tog tag i min arm och drog mig ut till hallen, Evy for efter och tog tag i min andra arm och försökte dra mig tillbaka till köket. – Jeannette, du skall gå upp till ditt rum nu, sade Monica.
-Ja! Farmor, jag kan inte säga eller göra något som inte redan händer, detta är det enda rätta!

Mamma och Evy började bråka, och jag gick upp till min bror och började packa de saker som vi ville ha med oss till Gills.
Jag förstod nu varför Monica inte orkade svara i telefonen. De hade väl ringt och tjatat på henne att hon skall prata med mig och övertala mig att ta tillbaka anmälan!
Sådant går inte ens, vad jag vet. Men det var inget jag visste då, och det fanns inte som något alternativ.

Beställt domarna

Alltså, jag har alla papper från alla utredningar, men jag hittade inte domarna.. wtf!
Så nu har jag beställt dem via Nyköpings Tingsrätt och Svea Hovrätt så jag hoppas att de kommer inom en rimlig tid.

Jag vill ju ha med dem i min biografi så… det var bara att ta tag i saken direkt. Det är ju en bit dit, eftersom dommen aldrig kommer när förhandlingarna är slut, utan efter ca 2-3 veckor.

Nu blir det ju ingen överraskning att pappa Richard dömdes men ändå. Kan vara intressant att se ändå hur det ser ut och hur de kom fram till dommen.

Jag vet inte.. men jag tänkte aldrig tanken som målsägande att risken fanns att jag inte skulle bli trodd. Jag tänkte inte ens tanken att den risken kunde finnas. För det fanns ingen sådan risk eftersom det är ju sant!

Att det finns andra barn som talat sanning men ändå förlorat i Tingsrätten och Hovrätten och sen blivit tvingad till att fortsätta leva med förövaren, hade jag ingen aning om, vilket nog var tur.

Jag gick ju med rädslan för att det var jag själv som skulle åka in in i fängelset i stället. Vilket tydligen är mycket vanlig känsla hos offer.

Jag menar: barn tänker som barn och barn tror alltid att det är vi själva som gör fel och att det är vi som skall straffas och att vuxna har rätt att straffa!

Så hur skulle jag .. jag vet inte... Jag var bara helt tom och slut av att det var slut nu.. Men jag var istället fruktansvärt rädd för att han skulle hitta mig och döda mig eftersom jag gjort så här mot honom, berövade honom från hans frihet och mig

Så den ena rädslan hade gått över till en annan.

Det var bestämt att jag inte skulle träffa honom i rättsalen och att vi inte skulle sitta i samma rum.
Det var som att jag trodde att blickar kunde döda och att han skulle döda mig direkt om han fick syn på mig.

Jag vet inte om det är därför.. eller vad då vet inte.. Det är just därför jag har så otroligt svårt för människor som tittar på mig med svarta ögon som inte är närvarande utan har döden i blicken. Jag.. tålde inte sådant förut! Nu 20 år senare så tolererar jag inte att bli behandlad så eftersom jag är inte någon som förtjänar att bli sedd på, på det viset! Jag är inget ond, jag är inge dum, jag innehåller inget elakt. Så stirra inte på mig så där, jag förtjänar det inte.

Det var den blicken jag fantiserade om att min pappa skulle ha, om han såg mig. Och då skulle jag dö.

Del 30

Jag var helt plötsligt i Björnlunda hos familjen Gill.
Konstigt, min bror var också här och han ville inte prata med mig. Jag var 15 år och han var snart 13år. Han frågade mig inget utan han grät och grät och ville hem till mamma.

Mamma Monica fick inte prata med oss. Jag vet inte när men socialen frågat mig om det var ok om mamma Monica ringde mig hos familjen Gill ikväll. Hon hade lovat och svurit på att inte påverka mig och om hon gjorde det så skulle hon inte få prata med mig mer under pågående utredning.
Hon visste till en början inte var vi fanns alls. Men att jag och min bror var tillsammans och att anledningen till att socialen tagit omhand om Roberto var för att det pågått barnmisshandel även mot honom som skulle utredas.

Fru Gill frågade mig en kväll, första veckan hos dem, tror jag. Om jag ville prata med Monica, men att jag inte behövde om jag inte ville. Men jag vågade ju inte säga nej, så jag sade ja. Jag kunde inte neka henne det, att få veta att vi levde och hade det ok, för jag förstod att hon ändå undrade.
Jag tog luren och hon sade: Det är jag, det är mamma.
Jag sade -Förlåt..!
– Du skall absolut inte be om ursäkt gumman, du har gjort helt rätt, vad som än har hänt och vad som än kommer att hända så skall du veta att jag älskar dig!
-Va?
Det har hon aldrig sagt förut. Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Jag sade bara; Jag ..orkade bara inte mer. Jag var tvungen att prata med Birgitta! – Du behöver inte prata om detta om du inte vill sade mamma Monica.

Hon var egentligen inte personlig utan försökte mest säga de saker som var rätt, tror jag. Jag frågade om hon ville prata med Roberto? Och det ville hon. Jag hade inte något mer att säga direkt, eftersom jag egentligen aldrig haft någon kontakt med henne så kunde jag inte ens kallprata med henne. Så hon fick prata med Roberto.

Jag gick till skolan denna vecka! Hela klassen var i uppror och alla undrade. Jag kände mig mest generad över att stå i centrum för allas blickar och frågande blickar.

Anna frågade.. Var var du?? Jag har ringt dig massa gånger!
Vilket var konstigt eftersom vi inte brukar ringa varandra direkt. Men just denna Söndag som gått skulle vi ha gått på bio ihop. Men jag fick inget gehör från vare sig mamma eller pappa. Pappa Richard hade ju varit förbannad på mig hela helgen för något. Han hade hållit i en hundutställning och pratade knappt med mig.
Jag tror han fortfarande var sur över det där med Steven i Juli… Svartsjuk.. Han hade inte ens varit inne i mitt rum om morgnarna eller nätterna på några veckor. Och om han hade varit det så var han bara bredvid sängen min en liten stund och sade att han var besviken på mig.

Anna ringde på Söndagen och undrade om det blev någon bio. Jag hade ju inga pengar själv så jag ropade upp till Richard och frågade om det var ok om jag gick på Bio med Anna ikväll? -Skiter väl jag i, sade han.
Jag svarade då henne att Pappa är sur så jag tror inte det blir något.

Och jag vet inte om det var därför som Anna sen blev orolig.
Men jag försvann ju bara runt 09.00 tiden från skolan dagen efter och det kanske var någon som sett att jag försvann med Birgitta?!

Jag kände oron i klassen när jag var där på Onsdagen. Jag minns inte hur jag hanterade detta men jag minns att jag låste in mig på toa eftersom jag fick panik över att alla undrade så mycket.
Men jag var rätt… okänslig av mig så jag tror att jag bara sade det rakt ut. – Polisen häktade pappa igår! Han har gjort saker mot mig som man inte får!
Någon frågade, har han våldtagit dig? -Ja.
Läraren som vi hade då rätade ut situationen så alla återgick till ämnet som vi hade och sade att det var viktigt att vi alla fortsatte som vanligt för att klara denna kris situation.

Hur alla egentligen mådde vet jag inte, om det pratades när jag inte var där, vet jag inte heller, eller om lärarna sade något. Men eleverna visste i alla fall att jag bodde i en Jourfamilj med min bror.

Jag gick hos Birgitta dagligen och pratade med henne ens stund varje dag innan jag åkte bussen tillbaka till Björnlunda. Jag och Roberto pratade mer efter bara några dagar men aldrig om pappa. Utan mer om skolan.

Både jag och Roberto var väldigt ödmjuka som barn och ungdomar och vi hade en tendens att vara vänner med de utfrysta. Inte för att vi egentligen kände igen oss i deras situation, (bara för att vi själva var adopterade), men på något sätt så såg vi inte skillnad på folk och folk. Oavsett om någon var svart eller handikappad eller något annat avvikande.

Jag hade alltid umgåtts med Marie trots hennes ”Jehovas” och Roberto med hennes bror Tony. Jag umgicks gärna med Annelie fast alla tyckte att hon var ful och äcklig. Jag umgicks även med Sophie fast klasskompisarna mobbade henne för att hennes läppar var enorma. Jag har liksom aldrig tänkt så och jag såg inte att det var något fel på dem som gick i särskolan heller.

En av elevena åkte i vår buss mot Björnlunda. Annette. Hon var ju hur trevlig som helst fast hon var lite ..PÅ kanske. Någon bokstav hade hon säkert, men hon var ju rolig ändå??!! Så det var ju helt plötsligt helt ok att åka en hel timme buss fram och tillbaka till skolan!

Jourfamiljen var även kompis med Annettes familj så vi umgicks och fikade ihop ibland. Fru Gill var en hejjare på att laga mat och baka!! WOHOO!! Mamma Monica som aldrig bakade. Något annat som förvånade mig var att jag helt plötsligt hade rätt att sköta min egen ekonomi, så jag fick barnbidraget! Går man i nian så gör man! Sade fru Gill.
– Jaha… ok…Jag kunde äntligen köpa ett par byxor själv och en blus. Min bror fick också veckopeng och inte bölade han för att han fick mindre än mig. Det är ju bara så det är när man är lillebror.
Men så tänkte aldrig Richard och Monica utan de skulle alltid ge oss samma.. = Ingenting alltså.

Familjen Gill pratade aldrig med mig om övergreppen utan lät mig bara vara och lät mig sitta och titta på Glamour och göra läxorna. Vi prata om skolan och sådant som man pratar mellan förälder och barn. De var inga utredare eller så, utan de skulle bara finnas där om det var något jag behövde eller om jag var ledsen eller om jag undrade något. De var supernice. De var precis som både jag och Roberto alltid önskat att Richard och Monica skulle ha varit mot oss.
Se oss som barn och bry sig.

Jag visste att det var rättegång på gång och att den dagen skulle komma ganska snabbt och det stressade mig. Jag var avstängd känslomässigt och reagerade aldrig under de kommande kompletterande förhören med Hans Andersson. Utan var väldigt saklig, som en åklagare typ.
Det var möten med socialen och med en sakkunnig Egil Ruuth och med en målsägandebiträde och allt det där hade jag ju ingen koll på att det ens skulle ske innan jag gick till Birgitta! Jag hade ingen aning vad som skulle ske efter att jag berättat om pappas övergrepp. Men allt föll sig väldigt naturligt och alla var väldigt öppna och snälla så de skrämde mig aldrig.. jag förstod nog inte helhetsbilden i sin helhet, men jag visste att han skulle antagligen få ett fängelsestraff.
Det kände jag mig rätt likgiltig i mot. Jag såg det mest som att det var en konsekvens av hans olagliga handlingar, och det föll sig naturligt att det var så.

Men när kvällen innan Tingsrättsförhandlingen kom så grät jag hela kvällen och natten, för det kändes ändå som att det var jag som skulle åka in i fängelset, att det var jag som skulle förhöras och att det var jag som gjort fel. Att jag låtit honom ha sex med mig och att det är jag som skall sitta inlåst, för alltid.

Del 29

Del jävla 29, jag känner mig otroligt frustrerad över detta, jag känner ett stort motstånd att ens gå in i den här perioden av mitt liv eftersom jag blir så otroligt upprörd när jag inser vilket jävla helvete det blev.
Visst så var det helvete innan allt uppdagades också, men det var ändå en vardag som jag kände till och på något vis kunde leva med på något vis, men det är svårt så här efteråt att förstår hur det kunde bli som det blev med alla runt omkring mig efter det att jag pratade med polisen tillsammans med kuratorn Birgitta.
Varför straffades jag för att detta hade hänt genom att helt plötsligt stå helt ensam och inte ha rätt till mina kusiner eller farmor eller farfar eller grannar och gemensamma bekanta? Varför var det så att jag aldrig mer skulle få träffa dem igen? Jag blev berövad på hela min svenska släkt eftersom de flesta var på pappa Richards sida och där stod jag med vetskapen om att farmor och farfar och Richards bror helt enkelt hatade mig.
Jag var ju bara 14 år och de förbannade mig och sade att Gud skulle straffa mig eftersom jag gjort så här mot Richard.

Så jag vet faktiskt inte hur jag skall orkar just nu och jag blir helt knäckt av tanken av att inte ens min bror eller att Mamma Monica kunde vara en riktig bror och mor till mig. Jag kan inte förstå hur de kunde frysa mig ute så där och att jag skulle stå helt själv från den dagen.

Visst, scharader under perioden av polisförhör och rättegångar, en stöttande mor.. visst, men så var det aldrig. Men det kanske aldrig kunde blir bra eftersom vi aldrig haft en bra relation, för varför skulle jag börja öppna mig för Monica nu när jag aldrig litat på henne förut? Hon slog mig ju bara, hon var ju bara svartsjuk hela tiden och såg mig som ett ständigt hot. Hon klappade mig aldrig utan gav mig bara örfilar.. men visst, allt det där upphörde denna dag också.. 15 Sep 1992…

Otrolig chock måste det ha varit av att ingen av oss barn kom hem denna dag eller hennes man Richard.
Vad jag fick höra några år efteråt så hörde inte polisen av sig förrän efter klockan 18.00 och hon hade ju haft middagen klar som vanligt vid 16.15.. men inga barn, ingen Richard. Snacka om panik hon måste ha haft. Det har jag medkänsla för.

Jag gick ju till skolan den dagen med vetskap om att jag hade bokat tid med kuratorn kl 10.00 men jag träffade henne redan 08.20 eftersom jag höll mig i hennes korridor, jag ville inte gå till lektionen och vänta ända tills kl 10.00. Det var obehagligt att veta att hon visste allt nu.

Hon sade bara hej och frågade om jag kunde följa med henne in på kontoret nu på en gång.. -Visst… Hon frågade mig ingenting direkt utan sade att hon hade bokat en tid med en polis som heter Hans Andersson och att han väntar på oss. Är det ok om vi åker till honom så kan du berätta om din pappa!?
– Ja, det är ok, sade jag.

Nyköpings polisstation var något nytt för mig, jag kanske hade åkt förbi det med familjen någon gång men.. jag har alltid varit rädd för polisen. För jag har alltid trott att det var jag som gjort något fel och att det var jag som skulle åka in i fängelset.

Men Hans var lugn och stabil och fumlade med inspelningsapparaterna och vi tog det från början.
Men jag kunde inte säga som det var, för jag skämdes alldeles för mycket för att säga att Richard våldtagit mig minst 200 gånger.. så jag sade 25 gånger.. men de lyssnade ordentligt och alla kunde väl räkna själva att varje lördag år in och ut inte alls bara är 25 gånger.. men ändå.. det var för skämmigt att säga 200 gånger .. men jag förstod inte då att de förstod brädden av det hela ändå. Men det spelar faktiskt ingen roll för det hade räckt med en gång, Pappa skall inte ligga med mig, hans barn, punkt slut, en gång eller 1000 gånger.

LÄS förhörHÄR

Jag vet inte hur länge förhöret pågick men det kanske var någon timme eller två.. sedan åkte Birgitta och jag till socialen i Nyköping och träffade två socialkvinnor som sade att vi skulle vänta på min bror Roberto.

Jag väntade i flera timmar… sedan kom han, gråtande, skrikande på Birgitta som hade hämtat honom i skolan.. han skrek på mig att jag ljög och att jag förstört hela familjen och att han aldrig kommer förlåta mig.
Jag sade ingenting utan lät honom vara arg och gråta. Jag var för avstängd för att reagera.. fast i och för sig, jag reagerade ju aldrig.. så jag tog bara hans ord och slag och tyckte att det var helt ok att han hatade mig. Min lilla bror.. 2.5år yngre än mig… det kan inte ha varit lätt.. att få det så där, svart på vitt, att polisen kommer ta pappa och du och din syster kommer inte få bo med mamma Monica under utredningen… han var ju så liten..ca 11år..

En civilbil stod vid avfarten från E4 upp mot vår väg runt kl 16.00 när Richard var på väg hem.
Två män stannade bilen och serviceminded som Richard var så undrade han säkert vad som stod på i all sin vänlighet och misstänkte aldrig något skulle jag tro eftersom kunder alltid stoppade honom hur som helst och beklagade sig över något elfel eller liknande. Men polismännen tillkänna gav sig och han togs in för förhör och senare på kvällen häktades han. Det var då de ringde hem till mamma Monica och hon fick veta varför skåpbilen var tom, stående vid väggrenen.

Jag och min bror hamnade i Björnlunda hos en familj Gill…. min bror grät och grät och han svor på mig mig hela kvällen och jag var bara tyst och satte mig på min nya säng och kunde inte tänka eller förstå vad som egentligen hände.

Del 28

TRYCK FÖR ATT LÄSA BREVET (ev två klick till pdf fil.)

Brevet är skriven till den kurator som jobbade på Borgis som var samma person som jag träffade i fjärde klass.
/Elonora alltså.

För 20 år sedan så skrev jag detta brev för ca 3-4 dagar sedan. Det var en kväll då pappa Richard skällde regält på min bror och hade inte pratat med mig på en vecka. Jag minns inte vad de bråkade om men det var något så pass som fick bägaren att rinna över. Jag hade ju tänkt på att prata med kuratorn rätt länge nu men när jag började skolan så hade vi ingen kurator helt plötsligt. Men Det hade börjat en ny denna vecka. En brunhårig kvinna i 30 års åldern.

Jag gick med det här brevet i fickan och var livrädd för att tappa det. Men jag var tvungen att vara mentalt redo att gå till henne. Jag lämnade den en fredag och det var min Svenska lärare som sade att jag nog inte skulle stå där och trycka i korridoren utan gå in och hälsa på Birgitta Holm. ”Hon är en trevlig mysig kvinna, gå in och prata lite med henne”.

Jag gick in till henne och pratade lite, hon frågade mest om vilken klass jag gick i och hur jag trivdes på skolan.
När jag kom in till henne sade jag att jag hade ett brev till henne. Men att jag inte vill ge det förrän jag skall gå tillbaka till lektionen.

Jag åkte sen hem och visste att hon visste. Mer än så tänkte jag inte just då, utan att det borde ta slut nu, vi hade bokat ny tid på Måndag kl 10.00.

Jag känner mitt rätt dålig till mods när jag fyller i det som inte syns med bläck. En tår kom när jag läste att jag hade skrivit att de inte älskar mig.

Jag har svårt att förstå att det handlar om mig, även om min kropp reagerar, utan känner bara sådan sorg för den där lilla tjejen.

Del 27

Egentligen vet jag inte var jag skall börja med det här året för det hände så mycket och allt är som en hel röra med tanke på att det var sexdebut och kaos efter det, Michael, bröllop, första sommarjobbet och sedan avslöjandet.

Men jag börjar nu med sommarjobbet på granskolan i Svalsta/Enstaberga… världens tråkigaste jobb, men alla fick jobb där, ca 2 veckor per sommar, man tjänade 10 öre per satt gran, och man satte en meter granbebisar åt gången… de skulle växa till sig och sen flyttas igen senare.

Jag hade ju starkt börjat fundera på hur jag skulle lösa det här med situationen med pappa Richard. Och det var väl därför jag testade detta på en tjej som kom nerifrån landet, som var något äldre, som skulle jobba där lite längre än 2 veckor. Vi pratade lite, om granar, lönen och killar, och jag sade att jag inte mådde så bra egentligen och att det fanns en kille som hade våldtagit mig och att jag inte visste riktigt hur jag skulle hantera det.. Hon frågade naturligtvis om jag inte skulle prata med mina föräldrar om det, men jag svarade att vi inte hade någon bra kontakt, men att det säkert går över och att jag slipper tänka på det snart.
Vi pratade inte mer om det och jag kände att det inte var så svårt att säga något sådant till någon som faktiskt lyssnade.. så jag skall nog gå till den där kuratorn på skolan ändå, så fort skolan började, fast det var Elonora som jobbade på min nya skola också. Sak samma.. hon har ju egentligen väntat på det här, jag får gå till henne … bara 1 månad kvar till skolstart!

Vilken jävla skit att gå igenom en månad till egentligen.. bara för att jag skulle vänta på Elonora! Men jag tänkte inte längre, och hade inga andra alternativ som jag visste om.

Familjen var ute vid Farmors sommarstuga ibland om sommarana, över dagen oftast, men ibland så stannade vi en natt, men det blev rätt krångligt eftersom det var en liten stuga och vi blev rätt många. Jag och pappa Richard bråkade ofta där, jag vet inte varför, men han blev alltid arg på mig. För att jag inte hjälpte att fälla träd och plocka grenar eller för att jag jävlades med broschan genom att inte låna ut hängmattan!…

Jag har alltid känt att min kusin Lars hade ett gått öga till mig, och det var inget jag uppskattade, och i den här åldern så var jag fullt utvecklad med höfter och bröst och var riktigt fin i kroppen och såg betydligt äldre ut än mina 15 år. Pappa Richard blängde alltid när han märkte att farfar eller kusin Lars var för närgångna. Men han sade inget när farfar lekte ”och han går och han går och han tar vad han får…”och for ner med handen mellan mina bröst. Farmor sade till honom på skarpen direkt! – Men vad gör du!?! – Ja, han tar vad han får, sade jag ju, svarade Farfar. Richard blängde bara.

Det där med mitt utseende och min ålder som inte riktigt stämde överrens satte griller i karlarna. Och saker har ju hänt utan att de hade en aning om att jag knappt var 15år. Men vad skall jag säga om det? Jag har ju aldrig haft förmågan att säga nej eller vetskapen om att jag hade rätt att säga nej ens, utan att de tog mig på brösten, och smekte upp för låret och tog mig på rumpan utan en tanke på att jag bara var barn.
Men det kunde i alla fall inte pappa Richard skylla på! Och vad skulle min bror tänka eller tro när han ser allt det här?? Inte så konstigt att han själv trodde att det var så man gjorde.

Jag hade strikta regler under hela sommaren och fick inte gå utanför tomten på hela sommaren, om det inte var en sk bevakad permission, så som när grannen hade bröllop.

Jag var så olycklig, det minns jag, av att sitta där på festen och veta att jag egentligen inte skulle ha fått vara med eftersom jag haft sex med Magnus. Och att jag måste vara i säng kl 20.00 oavsett om det var fest eller inte – så jävla pinsamt.

Grannens dotter Eivor och Steve gifte sig under lördagen i Tuna kyrka och jag hade min kamera med mig. Ceremonin intresserade mig inte direkt, men däremot fanns det en kille där som intresserade mig desto mer.. jag tog massa kort på honom.. Vi hade träffats en stund dagen innan och pratat om Batman och Michael Jackson. Vi hade även sett film tillsammans. Terminator 2. Jag och broschan störde alla eftersom vi kunde varje replik och sade dem precis innan de sades i filmen. Hehehhe… Kvällen innan hade jag väl inte fått upp något intresse för honom direkt, men han var den enda som var mer i vår ålder, fast ändå 5-6 år äldre än mig, tror jag, och som var fr USA så vi fick prata engelska och det var ju tufft!

Han skulle endast stanna i Sverige resten av den här helgen! Det skulle naturligtvis bli bröllopsmiddag efter ceremonin och vi var där, jag satt med Steven och min bror Roberto och knagglade oss fram på barn-engelska. Men det fungerade utmärkt. Vi skålade med alla och satt fint vid bordet fast alla ungdomar ville fly och hitta på något annat medan de vuxna groggade och skålade.

Det känns som allt gick lite fort nu kanske, så han kanske stannade 4 dagar.. jag vet inte.. men det var händelserika dagar. En kväll satt vi på gräset och pratade Batman. En dag så pratade vi om familjen och då var det bara Steven och jag som satt på baksidan av grannens hus, jag tror det var på bröllopsdagen faktiskt. Jag berättade att jag trodde att jag skulle behöva gå hem tidigt, eftersom pappa och mamma hade sagt kl 20.00. Det var efter det som vi började prata om mamma Monica om att jag trodde att hon egentligen inte tyckte om mig. Steven svarade att en del har svårt att visa känslor och att hon visst älskar mig. Men jag sade att jag verkligen inte tror det för varför slår hon mig då?

När kl närmade sig 20.00 så gick jag ju hem, tvärs över gatan och Steven kom efter och undrade om det verkligen var sant att jag måste lägga mig nu fast det är fest. – Ja, det är så.. det bara är så.. sade jag.. jag kan inget göra åt det.
Just då kom min bror springandes och skrek att vi inte alls måste sova nu men att ”det inte får bli för sent”.. att mamma hade sagt så. -Oj oj oj.. tänkte jag och gick ut igen..
Vi fintade bort Roberto på något sätt och Steven frågade om vi skulle gå en promenad.

Vi hann iväg innan Roberto upptäckte oss och gick uppför gatan och förbi Annas hus och skogen och mot min skola. Vi sjöng lite, för han hade sin freestyle med sig och vi pratade musik och så. Jag var inget nervös alls och han var trevlig. Jag tror inte jag ens tänkte att jag var attraherad av honom, utan vi pratade bara som nyfunna vänner. Han pratade om min Chilenska familj, om jag inte skulle börja läsa Spanska i skolan så jag kan prata med min biologiska mamma en dag!? – Vi har inte Spanska på vår skola, sade jag. – Men jag kan lära dig lite..! – Ok sade jag och han började ge mig meningar. Som INTE satte sig på hjärnan!! Jag mindes dem inte ens i 3 sekunder, han blev riktigt frustrerad på mig. HAHAHHAHA…Vi kom till min skola och vi satt på ett par gungor bredvid varandra. -Men lär mig lite Svenska då, sade han! Och han lärde sig direkt, han kunde meningarna även dagen efter.. jag kände mig dum, som inte ens mindes; Jag heter J! på spanska.

Det var helt svart och klart och stora stjärnor. Klockan måste ha varit riktigt mycket för att det skulle ha varit så här mörkt som jag minns det en kväll i Juli.

Jag gungade fram och tillbaka och lade mig bakåt och han lade sig på sin gunga för att titta på stjärnorna!
Sedan såg jag hans huvud mitt ovanför mitt och han tittade på mig och närmade sig mitt ansikte och kysste mig lätt.
WTF!?!?! Tänkte jag… men jag log bara lite.. jag förblev tyst.. han kom emot mig igen och kysste mig igen!
Han höll om mig på ett så annorlunda sätt, och kysste mig så mjukt med sina fina ömma läppar och hans tunga snuddade vid min och vi slutade aldrig kyssas den natten!

Han tafsade inte på mig, han tog mig aldrig på brösten eller rumpan, utan höll bara om mig och på ryggen och om huvudet och smekte mitt hår och nacke och kysste mig ömt. Gud!


Vi kysstes hela vägen tillbaka till festen! Och han höll min hand hela vägen, han stannade då och då och drog mig intill sig och kysste mig passionerat, utan att trycka sin kuk i mot mig. Det var så otroligt vackert på något sätt.

Vi satte oss på baksidan och Roberto hittade oss genast och svor på oss och undrade var vi hade varit. Mamma Monica kom ut till oss på baksidan, full och glad och retades lite: turrturr, turrturr 😉 Hon hade säkert läst av stämningen och det upprörde henne inte, för hon kände väl inte att det var något som ens kunde hända på grannens bakgård?!
-Dags och hoppa i säng nu ungar!
– Ja, ok.. så är det nog, sade vi och jag och Roberto sade godnatt till Steven och han sade att han skulle spela golf med sin far imorgon så att han kanske inte kan träffa mig för än senare på dagen. – Ok sade jag och klämde hans hand.

Men när han kom hem så gick vi en promenad tillbaka till min skola igen och allt var frid och fröjd, han hade sin basketboll med sig. Det var mitt på eftermiddagen, kanske runt 15-16.. och vi kom in på skolgården och där satt Veronica och Susanne! Mina bittra fiender. De bara hatade att jag var kär i deras klasskompis Magnus, och dessutom haft sex med honom! De hälsade inte när jag och Steven gick förbi dem.

Jag och Steven spelade lite basket och sen satt vi på min klass stentrappa och hånglade. Jag hade min Dangerous t- shirt på mig och en kjol. Svart kajal som pappa hade svurit på när jag sminkade mig den morgonen… – Skall du göra dig fin för Steeeeven!?!? – Va, jag har ju alltid kajal!?

Vi satt och pratade om allt möjligt på den där stentrappan och då såg jag två huvuden sticka upp ovanför en nyponroshäck! Det var ju Veronica och Susanne som stod där med gapande munnar! – Oj, de tittar, sade han… dina sk vänner.. Jag hade väl nämnt att de inte var några favoriter direkt. Han kysste mig igen, höll i min hand, hela tiden.
– Du, jag skall ge dig min adress sen, så du kan skriva till mig, för jag åker snart som du vet.. – Jo jag vet… ja, vi kan ju brevväxla kanske?? – Ja, det vill jag sade han. – Ok..
Vi gick tillbaka och drog och skojade med varandra… han berättade om sin son och hur det kändes att bli pappa så tidigt och att han inte alls var beredd på det men att det är som det är och att han inte hade tänkt sig för.. – Du kanske vill ha fler, skojjade jag när vi om till den berömda skogen och jag låtsas drog honom in i skogen.. han skrattade och sade att han skulle gå stryk!
Vi höll hand i hand resten av kvällen tills jag blev inropad att det var läggdags.

Dagen efter var den segaste dagen ever!! Steven hade åkte iväg med sin pappa och bada. Jag var hemma och Richard upptäckte att jag tittade ut genom fönstret en hel del. – Vad är det med dig? Är du kär i honom eller? – Va? Nej, det är jag inte, men han sade att vi skulle gå en promenad när han kom tillbaka! – Nej det får du inte, du har utegångsförbud, det vet du! – Men inte idag!! Alla skall ju vara hos grannen igen ju, det är ju fest idag med!! – Nä, nu är det så, du stannar här!!

Steven kom och ringde på dörren och frågade om jag kunde komma ut. Richard sade att jag inte fick det och att han kan gå tillbaka till sin pappa! Steven sade till mig: Men jag kan sitta här i trappan med dig en stund då.. Han förstod inte det där att jag inte fick gå ut… Lilebror Roberto lämnade ju inte oss ensamma i trappan en sekund ens utan sprang runt omkring oss hela tiden och tjatade. – hmm.. jag måste gå.. då, sade Steven… efter en stund.. – Ok, jag följer dig ut, sade jag. – Ok, sade han..

Vi gick ut och Roberto skrek till pappa att jag gick ut. Men jag tog risken och stängde bara dörren efter oss. Vi gick förbi firmabussen som stod på uppfarten, och så fort vi kom förbi den, drog han mig intill sig och kysste mig. Det djupaste jag någonsin blivit kysst, ever, än idag. Det var en riktigt ”Broarna i Madison County-kyss”.. jag dog nästan… kände sådan djup samhörighet med honom. Sådan tacksamhet att han lyssnade och visat intresse för mina problem hemma. Jag var inte kär i honom, men vi var Ett på något vis, ändå.
Jag kom tillbaka in och pappa svor på mig, jag sade att jag inte hade lämnat tomten, precis som de hade bestämt ang mitt förbud, då blev han tyst. – Men jag ser ju det på dig att du är kär i honom! – Nä, det är jag inte och vad spelar det för roll, han åker ju imorgon!!

Jag såg aldrig Steven igen och någon brevväxling blev det inte, han svarade inte. Jag kan bara tänka mig vad han råkade ut för, förtal i högsta grad från grannar och mina föräldrar. Så han vågade väl inte..

Del 26

Jag vet inte hur det gick till men mamma Monica hade sett i Södermanslands nyheter att Michael Jackson skulle ha konsert i Stockholm. Det nämndes för mig i Maj och det av Richard. Att Mamma vill gärna att du skall få gå på det här, men hon är så besviken på dig så hon vill inte ens berätta det för dig, men hon har sparat annonsen om en buss som tar fans upp till Stockholm till konserten och sedan er hem igen, samma kväll. Det skulle kosta 795:- 18 Juli 1992.
Jag ville ju naturligtvis gå och Richard frågade hur jag tänkte betala det. Jag sade att jag kunde väl ta av sparpengarna som de har sparat på bankkontot? Jag visste att morfar hade satt upp ett sådant var till mig och min bror och att det fanns några tusen där.

En dag, så fick jag veta att jag fick åka på Michael om jag hade någon vuxen med mig som också skulle åka. Och jag visste att Sophie och hennes bror som var vuxen, skulle åka, och då helt plötsligt var det ok.
Men tills dess, skulle jag diska, plocka ogräs och tvätta min egen tvätt, även på min födelsedag.
Och visst, jag gjorde det, och det var väl inget svårt när jag visste att det skulle resultera i att jag skulle åka på konsert med Sophie.

Dagen kom och vi åkte tidigt på morgonen från Tuna Motell.
Jag hade pannkakor med mig som jag gjort själv och jag hade 50kr med mig till eventuell souvenir. Det räckte ju inte eftersom t-shirtsen kostade 100kr. Men så var det alltid, aldrig tillräckligt med pengar…

Jag, Sophie och hennes storebror åkte tillsammans med den där bussen. De pratade och pratade och jag var bara tyst, jag förstod inte riktigt att jag skulle se en konsert med Michael. Jag som lyssnat på hans skivor i snart 5 år nu och kan allt utantill. Jag hade samlat på allt som jag kom över, köpt Allers tidningen bara för att få en bild på honom som var 2*2cm och alla Okej och Frida som jag kom över med mina stulna pengar eftersom jag inte hade veckopeng. Jag stal dock endast från mamma och pappas firmaplånbok, men ändå.

Jag hade faktiskt stulit med mig en 100:- också så jag hade 150:- Så jag köpte den där t-shirten ändå på stadion när vi kom fram. Men det var ändå konstigt att se någon som var från självaste USA.. här i Stockholm.. på en scen. Jag skulle få se allt det där som jag hade sett på MTV! Jag hade massa videoband som jag hade spelat in alla avsnitt med Dangerous tour Diary och klipp från både Bad-tour och nya Dangerous-tour..och alla videos, i miljarder dubletter.. men men..jag var tvungen att ha allt.. samla på allt.. alla kort jag kom över.. han såg ju så ledsen ut.. och jag förstod honom… han bär på en klump i magen.. precis som jag… och nu ..skulle jag få se honom på riktigt.. och sen kan jag dö.

Ja, det var så jag hade sett det sen jag upptäckte honom hemma hos grannen Karin.. att jag skall överleva detta, tills den dag jag sett Michael.. sen spelar det ingen roll längre.. men jag skall se honom.. redan då gick det rykten om att det inte skulle bli fler turneer efter bad-tour.. men jag önskade.. och önskade.. att det inte var förgäves detta… liv.. han var mitt hopp.. allt kommer äntligen kännas bra då… när jag ser honom.. på riktigt..

Just nu känns det ju sjukt hårt att ens skriva om detta eftersom han faktiskt dog för 3 år sen och det är min största sorg i livet… och det känns i hela min själ.. att han faktiskt inte finns.. men att jag var så tacksam över att han fanns i mitt liv då.. då när jag behövde det som mest, för jag hade ingenting, förutom hans… gemenskap, i en oändlig sorg om förlorat hopp till livet.

Kris kross och Rozanna var förband och det var drag, jag stod med Sophie och hennes bror då.. men när Kriss Kross var slut så insåg jag ju att det var nära nu… så jag smet ifrån dem och sade att vi ses vid bussen.. jag trängde mig så gått som det gick, jag är ju inte särskilt lång.. bara 153cm… och jag kom en så där 3 armlängder ifrån kravallstaketet i alla fall.. nära mitten, allt rörde sig och ljudet var enormt bland fansen och energin ökade med tiden.. och exploderade helt när han helt plötsligt stod där, mitt på scen.

Jag blev mest förstummad.. och såg…på honom.. vad skulle jag känna för något?? Jag var extremt förvirrad och jag ville bara att han skulle rädda mig!! Rädda mig!! Pappa är dum mot mig, hör du mig?? Rädda mig.. viskade jag.. för mig själv.. Du måste rädda mig.. vi är samma du och jag Michael… rädda mig.. snälla, jag orkar inte mera…

Konserten var fantastisk och jag var helt omsluten av enorm kärlek som jag aldrig känt förut. Det var som att bli laddad med en batteriladdare.. jag lever, och jag kommer klara det här, jag måste bara gå till kuratorn på skolan så fort skolan börjar! Ja, så gör jag!! Jag pratar med kuratorn!!
Michael jag älskar dig.. jag älskar bara dig.. tack för att du älskar mig..

Samtidigt som jag var slukad av konserten så utstakades hela min framtid där i folkhavet.. jag hade en plan för första gången att detta som hände hemma skall ta slut! Det måste ta slut, nu! Det är inte rätt och skall inte fortsätta så här!!

Heal the world… jag grät.. av tacksamhet.. att jag kände hopp… för en liten stund.

Separationsångesten var enorm när han lämnade scen och aldrig kom åter….

Resan hem var jobbig, det var som att ha varit i himlen och skall slängas in i helvetet igen.. jag ville inte åka hem.. jag visste att Richard väntade på mig där hemma… och det gjorde han, han var vaken… För att visa min tacksamhet för att jag ens fick åka så kramade jag honom halvspontant och skuttade lite… Jag gjorde det jag trodde var en normal reaktion i det läget när en liten tjej sett sin första konsert… Men jag ville inte dela detta med honom… jag ville ha Michael för mig själv.. i mig själv…

Jag fick berätta allt för min bror dagen efter, och det gjorde jag naturligtvis gladerligen.

Del 25

Livet var ett helvete efter sexdebuten med Magnus. Hemma så sade inte Monica ett ord och pappa Richard sade inte mycket heller. Inte för att det egentligen gjorde mig något, men pappa Richard kom om nätterna och klappade mig på ryggen och sade att han vara så besviken på mig.
Han kom inte ner i sängen som han brukade, utan sade bara att han var besviken på mig för att jag varit med Magnus och att det inte kändes något bra.
Jag svarade inte, det här var ju mitt i natten, när som helst i veckan, han kunde inte sova och kom och beklagade sig över mig till mig. Jag vet inte om jag kan förlåta dig, säger han och låter sin hand glida mellan mina skinkor.

Och så där höll han på, han hade en tendens att både straffa mig och förlåta mig genom att ha sex med mig, men nu kunde han inte förmå sig till det eftersom jag varit med en annan.
Han höll sig undan ett bra tag, tror några månader faktiskt.. fram till att han fyllde år det året. Då blev han riktigt förbannad och frågade mig rakt ut om det var skönt att ha sex med Magnus eller? Var han stor eller?? Så bra var det väl inte??
Jag gick där ifrån, för han stod i köket och diskade några koppar medan alla andra var i trädgården. Jag försvann ut men han ropade in mig igen och för att inte orsaka en scen så gick jag tillbaka till köket och han frågade igen om Magnus nu var så bra som det verkade på mig. FAST jag hade inte sagt något alls.
Han slog med handduken mot diskbänken och krävde ett svar. -Ja, han var bra, sade jag!
Sedan gick jag ut igen!
Det var nästan första gången som pappa Richard ens nämnde att han faktiskt hade sex med mig. För han påstod att jag verkligen gillade att vara med honom, ”annars hade du ju sagt att du inte gillade det”.
VISST!! Hur skulle jag våga det? Jag glodde bara på honom. Men så där hade han hintat lite förut, tidigare också, om att ”du tycker om det här va…”.. ”jag märker att du tycker om det här.. det är du och jag J”.
Vad skall jag svara på det? Jag som inte ville prata alls om att något ens hände!
Förbannat också.

Men efter sexdebuten blev jag kaxigare, jag hade kommit på att det var skillnad på att ha sex och att någon har sex med en själv. Och det fanns nätter som jag slog bort hans hand. Han hade det inte lika enkelt. Jag hade också börjat sova med min knallpistol. Den skrämde livet på honom en morgon så han nästan fick hjärtestillestånd. Men tyvärr gick han inte på den igen. Jag hade blivit mer medveten om att detta var inte ok, och det var bara när han gav mig dåligt samvete eller sade att han skulle bestraffa mig som han ”fick” eftersom jag trodde att det var så… att jag inte hade något val. Att han låg med en död fisk, gjorde honom tydligen inget. Och ibland pratade han om Magnus medan han höll på och flåsa. Jag svarade aldrig eftersom ”jag sov”.

Gud. Jag blir knäpp! Mamma Monica var förbannad över att jag hade haft sex, det är väl kanske inte så konstigt, jag var ju bara 14år.. och det var väl inget kul att få höra på posten kanske, men pappa Richard han var bara sur för att jag verkade gilla Magnus mer än honom.

Runt hans födelsedag och därefter så pratade han inte alls med mig, men mamma Monica började släppa lite på tystheten.
Men det var nog mest för att grannen skulle få fin besök från USA och vår familj var tvungen att börja verka lite mer normal utåt sett. Det skulle bli bröllop.

Men hur skulle det egentligen gå till när man som snart 15 åring ändå måste gå och lägga sig kl 19.00?
Och har utegångsförbud sedan 31 januari? Hur döljer man det när grannens alla döttrar äntligen kom hem igen? Jag ville ju vara med dem. Inte gå hem 18.45 för att sedan sova 19.00. Jag bävade för det där.

Men jag gick mig en glad överraskning 18 Juli 1992.

Del 24

En återblick som kom till mig när jag nu precis kommit tillbaka ifrån Nyköping var att vi i klassen sålde frallor för att tjäna ihop till en klassresa.

Föräldrarna turades om för att inhämta dessa på lördagar då de skulle delas ut.
Och det var min och pappa Richards tur denna helg.
Vi åkte med listan över alla frallor som skulle plockas och sorteras mellan alla elever som vi sedan skulle dela ut lagom till frukosten.

Vi åkte E4:an in och kom ända till OBS!
Där var det poliskontroll och Richard fick blåsa.

Två poliser kollade körkort och lät honom blåsa och eftersom han hade 0.3 promille i blodet så tog de honom.
Jag satt som på nålar i sätet bredvid och ingen frågade hur jag skulle ta mig där ifrån utan jag lämnades där. Jag blev skärrad, eftersom jag var skiträdd för polisen när jag var liten, även om min granne var polis så var jag skiträdd för dem. Stelnade till direkt när jag såg en.

Jag kände hur hela jag vill skrika där bredvid att de borde ta honom för han gör illa mig!! Men jag blev helt mållös och nickade bara när Richard sade att jag skulle gå till bageriet och ringa till någon av mina klasskompisar så de kunde komma och hämta mig för han var tvungen att följa med.
– Ja, ta honom, tänkte jag, och låt honom aldrig komma tillbaka, bad jag… samtidigt som jag blev skärrad över att jag var i Nyköping och inte visste var eller vem jag skulle ringa.

Jag tog mig till bageriet och sade att jag var från Svalsta skolan och skulle ha frallor men att jag måste låna telefonen eftersom polisen tagit pappa och jag måste få skjuts hem. Det blev ett himla irrande. Jag var ju inte så gammal då.. men kanske runt 11 ändå. Jag vet faktiskt inte, men jag önskade hela dagen att han inte skulle komma hem, men han kom där sen, på Lokes väg…
Det sög tyckte jag…

Jag hade varit där och lekt med busarna på vägen.
Jag och min bror Roberto lekte ibland med glasögonormarna Kjell och Björn. De var två jobba snorungar som tyckte tuttar var enormt fascinerande. Kjell försökte alltid, alltid att få omkull mig så att han kunde få ligga på mig en stund och klämma på tuttarna och trycka hela sin kropp mot mig. De skulle alltid hitta på att vi skulle leka kurragömma över hela gatan och så drog Kjell med mig bakom en buske så ingen skulle se… Jag skulle kunna spy på Kjell. Så jävla ful och så jävla tjatig och envis och förbannat stor och lång. Han var säkert 4-5 år äldre än mig… Jag gick inte på den där leken många gånger.. fast han lovade att inte dra i mig ..

Sedan kom Richard gående med benen efter sig. Vi gick sällskap hem och han berättade att han inte hade fått lämna polisstationen förrän promillen var på 0.0. Och att det är så och att det kan ta tid innan alkohol går ur kroppen, han och mamma hade ju tagit ett glas på kvällen, alldeles för sent.. Jag var rätt tyst.. och svarade inte utan lyssnade bara… vi gick upp för vår gata och hem igen.

Jag måste faktiskt tillägga att Kjell bad om ursäkt, samma kväll som Magnus hämtade mig på fritidsgården, den kvällen.
”för det där…” – Ah..

Jag svor inombords.. även om jag inte riktigt hade förstått att polisen faktiskt kunde ha räddat mig för vidare hemskheter. Jag tänkte inte så kart att jag visste vad som skulle hända om polisen hade fått veta något.. om de ens skulle bry sig.. eller..vad.. men jag hade en känsla av att de ändå var dem man skulle prata med om jag skulle prata med någon.. fast jag var rädd för dem.

Hur gör man, tänkte jag, vem pratar man med.. vem kan hjälpa mig??

Del 23

Jag bävade inte mamma Monicas och Robertos resa till Mallis. Jag tror de var borta en vecka. Jag hade faktiskt ingen aning om att det var meningen att det var jag och Monica som skulle ha åkt, men samtidigt tror jag att det bara var så de sade, för att straffa mig, för jag och mamma Monica gjorde aldrig något ihop, så varför skulle vi ha gjort det?? Och hur dumt skulle inte det ha känts att umgås med något jag absolut inte kände 24/7 i en hel vecka!?

Men nu skulle hon ta med Roberto i alla fall. Eftersom firman inte kunde ta en veckas semester så att alla kunde åka, så var det sagt. Richard hade sagt att ”Mamma hade tänkt att ni skulle åka en vecka ihop för att ni hade ju rätt kul ihop i Bulgarien”.
– Jasså, hade hon sagt det, tänkte jag… Men nu var det som det var. Jag hade haft sex med Magnus i skogen och hade utegångsförbud resten av livet. -Så var det. Tills jag blev 18.

Jag är alltså snart 15 år nu. Så det var en hård dom!

Monica fyller år i Maj, så då var det kalas i alla fall. Hon pratade fortfarande inte med mig, inte för att det gjorde något, för vi pratade aldrig annars heller. Och hon tog varje tillfälle i akt för att ge mig en örfil och tog bort maten ifrån mig mitt framför näsan på mig mest för att hon hade lust antar jag, eller så kom hon på att hon var förbannad på mig och tog bort maten bara för det.

Det är nog därför jag haft rätt svårt med att folk snor pommes från min tallrik nu på senare år… – Ta inte min mat!!

På den här festen i alla fall så kom ju alla grannar igen och det var tårta, alkohol och fest. Jag höll mig mest undan och jag vet inte hur det egentligen gick till, men jag kände mig antagligen utvisad, eller så var jag det, och att det var därför jag satt i trappan.

Jag hörde mamma Monica säga: – Nej, Hon kommer inte bo med oss så länge till, hon flyttar nog nästa år redan!
Jag vet inte vem hon pratade med, men jag blev helt chockad, skall jag flytta, hon hade sagt mitt namn, så jag vet att det var mig hon menade, jag blev i alla fall helt förkrossad och rädd.

Inte långt efter den här festen var avfärden till Mallis för dem två. De åkte från Norrköping och vi skjusade dem, farmor och farfar var också med och vi väntade tills planet hade lyft. Jag dog nästan när jag såg planet åka, det var så hemskt så jag började gråta. Jag kände mig otroligt övergiven och lämnad åt helvetet! Helvetet hemma, ensam med Richard en hel vecka! Hur fan skall det här gå!?! Jag var livrädd!
Jag var dessutom äldre och kände mig själv mer och kände att jag hade bävat för detta hela livet! Att bli själv med honom! Han hade ju sagt att han skulle skilja sig från mamma och att han och jag skulle bo ihop, utan Roberto, och nu hände det! En vecka med honom! Huuuuur skall detta gå? Kommer jag överleva? Kommer han våldta mig varje dag?? Kommer han pussa på mig, kommer han leka att jag är hans tjej helt offentligt nu, vad kommer hända!?

Richard hade bestämt att vi skulle låna hans brors båt och bo på campingen i husvagnen någon natt här i Norrköpingsområdet.
Vi sade inget direkt till varandra, men jag vet att han gick och diskade. Jag tittade in i kylskåpet i husvagnen och fann Baileys (?) och tog några klunkar. Det kanske skulle lugna mig tänkte jag. Jag var sååå nervös!
Jag minns ingenting förutom att jag sade att jag ville sova i Robertos säng, som var i ovanslafen över min. ”Eftersom jag aldrig får sova där annars eftersom Roberto alltid sover där”.
Richard kom inte med förslaget att jag skulle sova i samma säng som honom, vilket jag hade förväntat mig att han skulle säga. Men det sade han inte. Utan han sade bara Ok, då bäddar vi till dig där uppe.
Jag lade mig där uppe och han lade sig också, fast under mig.. Vad kan det vara? 1 meter emellan?
– Får jag din hand!? frågade han.
Jag vågade ju inget annat än att släppa ner den så han nådde den. Han klappade mig på handen och smekte min underarm och så långt som han nådde. Han slutade aldrig. Jag vet inte vad jag tänkte, men jag kände som om han runkade min arm.. inte klappade mig.. fast det var det han gjorde.. han strök med på armen med båda hans händer.. och jag var så extremt rädd för att han skulle be mig komma ner till honom. Men det gjorde han inte.
– Var Baileysen god?
– Jo, det var den, smakade godis.
– Jag såg allt att du har smakat på den!
– Hmmm..

Vi sov och dagen efter så tror jag att jag var något lugnare inombords. Och dagen flöt på, vi var på sjön.. och tog en tur med Leifs båt.


Den här veckan med pappa Richard var riktigt underlig. Vi kom tillbaka hem till Svalsta och där så umgicks vi nästan som far och dotter. Väldigt konstigt och ovant. Vi plockade lite i trädgården och vi grillade varje kväll och det var faktiskt hur mysigt som helst. Vi bråkade aldrig, han tog hand om disken och gick ut med hundarna och gjorde allt.
Han tog sig ett glas rött vin till middagen om de varma kvällarna och han sov i sin säng om nätterna och kom inte till mig på morgonen. Inte en enda gång.
Visserligen hade allt det där lugnat ner sig avsevärt sedan han fick veta att jag hade haft sex med Magnus.
Han kom bara klappade på mig på morgonen då och då, men inte alls så där regelbundet som det brukar vara.
När han klappade på mig så viskade han ibland att han var väldigt arg på mig och ledsen på mig för att jag hade gjort så där med Magnus.
Så jag förstod att det var därför han inte ”låg med mig”. Vilket inte gjorde mig något. Men jag tror också att han hade märkt att jag var mer på min vakt nu och markerade mer med kroppsspråket att jag visste att det inte var rätt.

– Jag vet att du och mamma har det svårt! Hur brokar vara så ledsen när hon och jag går och lägger oss över att hon varit elak mot dig! Hon brukar berätta att hon slagit dig… igen. Och hon skäms så för det skall du veta, hon vill inte göra det, men ändå har hon gjort det gång på gång.. och du skall veta att hon är ledsen för det!
– Hmhmm.. jag får ofta skyllden för allt möjligt.
– Jo, jag vet det fast det är Roberto, men det är på något sätt lättare att ta ut det på dig för henne. Men jag vet att du blivit orättvis bestraffad fler än en gång. Jag vill att du skall veta det.
Jag började gråta. Det var så otroligt mäktigt att få höra att mamma Monica faktiskt ångrat sina slag och t.o.m berättat det för honom. Det var så befriande på något vis.
Vi fortsatte prata om mig och Roberto och lite annat om relationerna i familjen. Men han berörde aldrig hans och min.
För var kväll så kom vi något närmare varandra och rädslan över att situationen skulle beröras skrämde mig skit mycket! Men han sade inget, han gjorde inga sexuella anspelningar eller sade något olämpligt.

Veckan gick otroligt fort och jag var väldigt tacksam den dagen Monica och Roberto kom hem! Då var faran över för att samtal som jag inte ville ha skulle komma på tal.

Del 22

Jag vet inte hur lång tid det tog, men kanske en vecka?!
Jag kom hem och såg att pappa Richard var hemma redan vid halv tre.. åh nej, vad är det nu?!
Mamma såg mig och försvann ut i köket direkt utan att säga hej.
Jag tog av mig ryggsäcken och jackan och gick in och pappa Richard sade att han ville att jag skulle följa med på kontoret.
– Mamma fick höra något idag på posten! Först fattade hon inte vem tanterna pratade om men sedan insåg hon att de pratade om henne och hennes dotter, att du haft sex i skogen med Magnus, är det sant?
– Eh, nä!
– Kom han i dig?
– Nä!
– Men du måste berätta, kom han i dig?
– Jag vet inte!
– Ok så du hade sex med honom, hur kändes det första gången så där då?
Jag svarade inte.
– Det brukar göra ont, gjorde det det, det brukar inte vara skönt den första gången!
Jag svarade inte! Vad menade han, det var ju inte första gången! Han har ju gjort så där med mig hundratals gånger!
– Men svara då! Var det skönt?
– Det var väl ok!
– Mamma är helt förfärad och vill inte ens prata med dig för hon skäms så för dig att hennes dotter låg med en kille i skogen mitt i vintern! Du är ju bara 14 år!
– Hmmm…
– Du vet att du kan bli med barn va!
– Jo, det är klart…
– Använde ni kondom?
– Nej.
– Jag sade att det kanske vore bra om du och Magnus fick lite mer kontakt och kunde vara ute och springa ihop och träna fotboll, men jag menade fan inte att du skulle ha sex med honom!
Jag förblev tyst.
– Så när mamma fick höra det här på posten så gick hon igenom ditt rum och hittade din dagbok och läste att du var lite otrolig för att du kanske eventuellt skulle kunde ha blivit med barn!
– Mmmm
– Hur skall du göra med det då?
– Får väl testa mig i skolan!
– Tro inte att jag kommer gå med dig i alla fall!

Det blev väldigt hotfullt och tyst och höga skrik i huset de kommande nätterna. Mamma Monica var helt galen! Hon kom och drog av mig täcket och skrek att ”om du är med barn skall du banne mig göra abort!”.
Sedan två timmar senare kom hon skrikande och väckte mig att ”någon jävla abort gör du inte för du kanske aldrig kan få barn igen sen!”. Så höll hon på i flera veckor.

Pappa tog mig till apoteket och vi gjorde gravtest och han var så jävla sur och pratade knappt med mig och svor på mig för att jag inte tackade honom att han följde med och betalade testet.

Hade jag haft veckopeng hade jag väl gjort det själv! Men Tack då.
Känns jävligt konstigt att sitta med honom i firmabilen och han surar över att jag haft sex med någon annan!
Men det som var bra i det hela var att han ”bestraffade” mig genom att inte sätta på mig på flera månader. Han tog riktigt illa vid sig att jag hade varit otrogen mot honom. Han pratade knappt med mig eller något, och om jag frågade något svarade han ”skiter väl jag i”.
Mammasade inget heller.. Hon är sjukt långsint så hon var tyst i flera månader, och sade ”Nu orkar jag inte tvätta dina kläder mer, så du får tvätta dina egna kläder, om du anser dig vara så pass vuxen att du t.o.m kan ha sex, men någon tvättmaskin använder du inte! Den låter du bli!”.

Så där stod jag och tvättade i tvättstugan. Tvättade allt för hand och sedan kom hon och slängde allt på golvet och sade att det inte var rent och att jag skulle göra om det!

Varje gång!

Det var nu jag fick höra om den där Mallorca resan också… Pappa Richard sade: Att Mamma hade tänkt att ta med dig, men hon tål knappt att se på dig, så hon kommer åka med Roberto i stället.

Jag vet inte om de var borta i 1 vecka eller två, men jag bävade för de där två veckorna.. hur skulle det gå!? Richard skulle ha semester och vara ensam med mig dessa veckor. Jag dog inombords.