Mammon – tvserien

MAMMON
Norsk thrillerserie från 2016
Den grävande journalisten Peter Verås försöker på nytt få fram sanningen i serien om intriger, politiskt maktspel och mediernas yttrandefrihet.

via Mammon | SVT.se

Vi älskar Norska serier, men vi haaaaaaaaaatar den här, inget egentligen fel med serien eftersom de spelar bra, bra filmat, rätt ok story men rätt tråkig och klassisk men ändå så haaaaaaaaatar vi den här, och när vi känner oss som mest upprörda är när intromusiken börjar och det återkommer någon gång i avsnittet och naturligtvis i slutet vilket får oss att vilja drämma musen i datorn… Musiken är upprörande och negativ och kass. Lite Hitchcock musik och till ingen anledning..

Sedan fanns det ju detaljer som var helt onödiga och förvirrande och tidsfördrivande, känns som de klippt bort storyn bakom politikern i alla fall och hans vänsterprassel, känns som att något eller det mesta är bortklippt och pajade det mesta.

Betyg: M+-…A waste of time.

Annonser

Loreen inte till final

Vilket skämt.

Det är dags att ta ifrån dagisbarnen makten och ta in jurygrupper från början!

Låten var för stort för oss bönder att ta in.

Jag skäms idag.

Ännu  en gång hade median och statistiken FEL.

*********************************************************
Loreen didn’t make it to the final. We Swedes are not letting a winner win twice… we suck.

So no need to see Loreen in this show again.

She is to perfect for this anyway.

So who will we send. I am standing by no one on this list:

Fakta: Startordningen i finalen

1. Ace Wilder: ”Wild child”
2. Boris René: ”Her kiss”
3. Lisa Ajax: ”I don’t give a”
4. Robin Bengtsson: ”I can’t go on”
5. Jon Henrik Fjällgren featuring Aninia: ”En värld full av strider (Eatneme gusnie jeenh dåaroeh)”
6. Anton Hagman: ”Kiss you goodbye”
7. Mariette: ”A million years”
8. FO&O: ”Gotta thing about you”
9. Nano: ”Hold on”
10. Wiktoria: ” As I lay me down”
11. Benjamin: ”Good lovin'”
12. Owe Thörnqvist: ”Boogieman blues”

Nya vetekransen Kristinehamn

Läget på lokalen är utmärkt, men det känns fortfarande att det inte är klart, mysfaktorn är bara medium det har kommit in lite färg, elementen är de som är coolast i inredningen. Det är för skarpt ljus och för lite akustiktak, vilket man blir både trött i öronen och ögonen av.

Dessutom är utbudet, för att vara ett bageri (?), väldigt dåligt, bara det klassiska och ingen överraskning. Det är oklart varför det inte finns laktosfri mjölk (eller t.ex kokosmjölk för de som inte tål mjölkprotein, eller de skall inte kunna fika eller? Eller ska de nöja sig med svart kaffe.) Flera glutenfria alternativ så som olika muffins eller varför inte vaniljbulle? Att bara ha Biskvi och Budapest är inte ett utbud att skryta med och vi vill också fika. Jag tror konkurrerande fik åtminstone har 7 olika alternativ för oss med veteallergi.

Jag önskar latte med Alpro’s kokosmjölk, för oss med mjölkproteinallergi… SNÄLLA. Den är lika skumbar som vanlig mjölk.

Dessutom trodde jag det var ett bageri men det framkommer inte tydligt vad som erbjuds eftersom det inte finns en enda skylt om utbudet som tex. sallader och om det finns glutenfria alternativ, de kanske har bakad potatis utan att vi vet det ens..

Inredningen är ok, men stolarna är lite slitna och skrangliga och tyvärr är ju diskarna… jösses.. är de från fyndboa?

Och arbetskläderna är inte fräscha…. ska man ut bland gäster så kanske är inte träningsbyxor särskilt fräscht, säkert skönt att springa runt i, men det ser inte bra ut.

Räkorna är bra! Hoppas bara det är lika dana räkor som serveras i räksalladen som ligger på räkmackorna.

Latten och Cappuccino är utmärkt nu – efter lite träning, krämig skum och bra styrka på kaffet. Och barristan är trevlig och ler och välkomnar en. Charmig. Men jag saknar laktosfri mjölk eller kokosmjölk.

Tror det krävs en till personal eftersom allt är jämt slut och tillgång till att ta vatten själv önskas. Servetter är ofta slut och skedar, man kan ställa ut en tillbringare med vatten så man slipper störa kön för ett glas vatten.

Dessutom är det kallt i lokalen. Jag fryser ihjäl. Värmen borde höjas lite så de coola elementen får komma till sin rätt och kanske lite affischer på varma landskap så man kan drömma sig ifrån rusket? Eller varför inte avvara en vägg för lokala konstnärer som får hänga ut sitt verk?

Jag vill gärna gilla detta men… det andra stället erbjuder större utbud för oss som ej tål mjöl.

Precis Godkänt blir betyget.

Kontakta Kacklar.nu

Kontakt

Mail för annonsering: kontakta@kacklar.nu

För nedtagning av inlägg var god betala 1.000.000:- kontakta för info .

Jag är en kvinna som har ögonen öppna och lyssnar med mina öron. Jag bloggar om allt som faller mig på, orättvisor och andra tillkortakommanden är min grej att peka på.

Relationen mellan mig och omvärlden.  Jag om världen.

En blandad kompott av relationer, politik, myndigheters bravader och jämställdhet och dumheter. Plastikoperationer och överviktskirurgi , Sex och samlevnad,  otrohet, sexlivet, bilar, film och böcker. Egna och stulna smarriga recept. Min färd mot ett hälsosammare jag, både fysiskt och psykiskt.

Jag är mycket för rätt och fel. Och har det med min barndom att göra så kanske jag skall vara tacksam för all misshandel och sexuella övergrepp, för jag är glad för att jag är precis som jag är. Det är inte rätt att ta från de sjuka och fattiga för att rika skall bli rikare. Man skall inte döma någon baserat på rykten, man skall inte mobba, man skall inte kränka, man skall inte sätta barn till världen om man inte inser vad det innebär, man skall inte skaffa barn bara för att bli älskad själv eller för att alla andra skaffar barn eller för att man inte använde kondom.

Om man skall skaffa barn så skall det inte skiljas på mammor och pappors rättigheter som egentligen är barnets rättighet – för båda föräldrarna är lika värda.

Jag har valt bort att bli mamma mycket pga min egen mamma.

Jag skriver också om gamla minnen och plitar på min självbiografi. Och jag beklagar om den väcker anstöt.

Bloggen är en salig blandning från hjärtat och minnesluckorna.

Jag är uppvuxen i Nyköping, men flyttade till Göteborg och bodde där i 10 år, sedan på något sjukt vis hamnade jag i Kristinehamn.

Michael Jackson: Jag beklagar alla Michael Jackson fans sorgen. Hans familj, förutom hans barn, skulle jag vilja örfila.

Obs! Media ljuger, media förvrider och förvränger så att de passar dem och politikerna. Det gäller även läkemedelsindustrin och livsmedelsverket.

 

Välkommen.

Lucifer (TV Series 2016– ) – IMDb

Lucifer (TV Series 2016– ) – IMDb.

Nu pågår denna tvserie som jag måste säga att jag älskar enormt mkt, är det dialekten? Antagligen! Han gör rollen jäkligt bra och även motspelerskan är bra. Att det är förutsägbart att han känner sig mer mänsklig är ju lite löjligt men inget jag bryr mig om när han öppnar käften igen 😉 Tom Ellis är utmärkt som jävulens son.

Betyg: MMMM+

Tillsammans med scandal och how to get away with murder, är det de bästa serierna just nu.

Dejtingsidor

När jag var singel så var jag naturligtvis med på en del dejtingsajter. En del kostade pengar och en var gratis, en del lät som om de var gratis, men de var de inte för man kunde inte svara någon om man inte var betalande medlem. Jag googlade runt och hade mig och såg ju reklam på tv om alla söta möten. Jag gick på säkert 15 dejter ett år, första gången var jag skitnervös, sista lät som en arbetsintervju, för då var man inte rädd längre och frågade rakt ut vad den andra gillade och ville direkt under de första minuterna. Det blev knappast romantiskt. Jag kom snabbt på att gå att fika med någon var lönlöst, middag också, det blir inget, man connectar inte. Men gå till Liseberg, så tittar i alla fall ingen på klockan, börja på en bar kanske, eller gå en promenad i vimlet, det får er att prata spontant om det som händer omkring er. Jag föreslår verkligen att man gör något utanför sin comfortzone, gärna utanför bådas, då är det ingen som är överlägsen någon, så att gå på Liseberg eller Grönan, kålmorden eller vad ni nu har i närheten, en gratis konsert eller något annat som inte är naturligt/vardagligt.

Jag hittade tre av mina X online. En var på en gratis Michael Jackson chat på 90-talet, en kom via  Nattstad, inte direkt flirtsajt men det skedde naturligt pga gemensamma intressen.. sista X:et fan jag på E-kontakt. Men fasaden ser ju sååå bra ut ju och så är det tyvärr en asocial trasig människa bakom… Jag själv var ju också där, och alla som läst min biografi vet ju att blåmärken finns. MEN HUR GÖR MAN DÅÅÅÅÅ… inte fan vet jag.. det sker bara när det är läge enligt universum, men dejta! Det är alltid lärorikt vilket fall sm helst.. plöj igenom alla dejtingsidor… det kan faktiskt finnas något!

Känns det fel vid första kontakten så är det fel, tro på magkänslan, det är bara bortkastat att tro ”det tar bara lite tid för mig att bli intresserad”.. så är det inte om det verkligen är rätt.

 

Sånger från Manhattan (2013) – IMDb

Ett tillfälligt möte mellan ett vanärat musik företagsledare och en ung singer-songwriter ny till Manhattan förvandlas till en lovande samarbete mellan de två talanger.

via Sånger från Manhattan (2013) – IMDb.

Jag förundrades över denna höga klass av skådespeleri som får en att känna att de sitter i samma rum och är sig själva och berättar om sina relationer, det kändes inte som en film, utan på riktigt.. otroligt bra och egentligen handlade det inte om något alls men ändå otroligt gripande. Skönt med en emotionellt mogen film.

 

Betyg: MMMM

 

Kom ska vi tycka om varandra

Kom ska vi tycka om varandra – en psykothriller

Hans Koppels nr 2 i sin rysartrilogi. Införskaffade den här boken utan att först läsa något om den eftersom jag mindes att jag gillade den första… Så jag hade ingen aning om vad som komma skulle. Men mamma frågade då och då om den inte var äcklig… inte först men plötsligt blev den riktigt vrål-äcklig men det tog slut ganska snart. Detta är vad den handlar om iallafall:

Anna och hennes kollegor är på konferens och sitter i baren på kvällen och kommer i samspråk med 3 män. Anna spenderar natten med den yngre av dem och inleder ett tillfälligt förhållande med honom trots sitt dåliga samvete gentemot make och dotter. Men undan för undan börjar denne Erik bete sig underligare för vare gång och Anna försöker avsluta affären. Det visar sig vara svårare än hon trott och snart har spänningsfaktorn stigit för att hela tiden öka… tills upplösningen avslutar boken. En sak står klart… inled inte ett förhållande med en psykopat, det kan få oanade följder.

Jag trodde aldrig jag skulle säga att en film skulle kunna vara bättre än en bok, men på nåt sätt känns det som denna hade gjort sig bättre på en filmduk. Den var faktiskt ganska intetsägande även om Koppel är skicklig med ord och dramatik. Men den gav mej inte mycket… mest lite underhållning för stunden. Inte alls som föregångaren och på något sätt förstår jag inte heller det där med att det skulle vara en trilogi. Dom hänger liksom inte ihop  även om temat var det samma… kärleksaffär, otrohet, mord, psykopat, ja ungefär så.

Betyg: MM+

True detective är sevärd

True Detective är en amerikansk TV-serie, som började sändas 2014 i USA på TV-kanalen HBO Serien är skapad av Nic Pizzolatto, och medverkande skådespelare är Matthew McConaughey, Woody Harrelson och Michelle Monaghan

Betyg: MMMM

Den mörka thrillerserien är sprängfylld av godis till och med för den mest kräsne cineasten. Patrik Jonsson recenserar första säsongen av ”True Detective”.

Då de gamla vännerna Woody Harrelson och Matthew McConaughey återigen slår sina påsar ihop skapas någonting som verkligen är värdigt innebörden av ordet magi. Nu tycker jag visserligen att så gott som varenda liten aspekt av serien förtjänar att trängas i samma mening som ordet magi. Det är dock något alldeles extra med dessa två huvudrollsinnehavare, deras karaktärer och den underbara kemi som uppstår dem sinsemellan.

Ja, eller i vissa delar, hur än märkligt det låter, bristen på den. Detta är nämligen inte någon vanlig, lättsam ”buddy cop”-serie med glimten i ögat där två snutar trilskar och tramsar med varandra. Icke, långt ifrån. Då man väl sitter och ser på serien måste jag säga att det verkligen är förbaskat svårt att föreställa sig att dessa tu (Woody & Matthew) är riktigt nära och kära vänner i verkligheten, så pass övertygande är de i sina bittra, trasiga och mörka samt rivaliserande roller. Det är knappast varje dag man stöter på ett polispar av denna natur, vare sig det gäller film eller TV-serier, detta är naturligtvis oerhört befriande och välkommet. Här har manusförfattaren, TV-seriedebutanten Nic Pizzolatto, inte försökt manipulera eller flörta med TV-publiken, tvärtom, här råder det en nästan skrämmande avskalad, karg och rå stämning. Speciellt mellan huvudkaraktärsduon Rustin ”Rust” Cohle (McConaughey) och Martin Hart (Harrelson). Vågat? Ja absolut, jag kan dock förstå honom då han arbetar utifrån ett sådant här fantastiskt jäkla bra manus, han har helt enkelt trott på det han skapat och inte låtit sig vika en tum. Pizzolatto lär definitivt bli ett namn att räkna med i fortsättningen.

En annan herre som förtjänar hinkvis med beröm är regissören Cary Fukunaga (”Sin Nobre”) som aldrig heller kompromissar. En thrillerälskare som undertecknad blir ju så klart helt betuttad, det är David Fincher-nivå och nu snackar jag om den allra högsta Fincher-nivån där filmer som ”Seven” och ”Zodiac” guppar, Fukunaga har aldrig varit bättre. Fotot är bland det bästa jag sett i en TV-serie, det är dock inte några direkt vackra och färgrika bilder som levereras, det är mer dess raka motsats; gråa, slitna, obekväma och ibland nästan gotiska. Detta passar dock seriens karaktärer och teman alldeles perfekt. Jag tror jag aldrig sett självaste Mardi Gras-staten Louisiana speglas så pass grå och kall som den presenteras i ”True Detective”. Med detta sagt, gör er beredda på ett mycket grått och påtagligt foto ifall ni tänker se serien, vilket jag självklart varmt rekommenderar er att göra.

Jag råder inte endast alla TV-seriefanatiker att ta sig an serien, även alla ni stora filmfantaster bör genast ta er en titt på denna. ”True Detective” är nämligen sprängfylld av godis till och med för den mest kräsne cineasten. Den enorma detaljrikedomen, de långa tagningarna, det magiska fotot, de djupa samt invecklade karaktärerna, det engagerande och ibland även chockerande berättandet tar serien till så pass höga nivåer att jag vågar påstå att den sparkar vilken storfilm som helst i arslet, speciellt dagens filmutbud. Jag har väntat på ”True Detective” i över två år och alltid trott på den. Att den skulle leverera med sådant pass råge som den faktiskt gjorde hade jag dock aldrig ens vågat drömma om.

I ”True Detective” kastas vi som tittare fram och tillbaka i tiden mellan 1995 och 2012. Fokus ligger på ett blodigt ritualmord på en prostituerad vid namn Dora Kelly Lange, vilket skedde just 1995 i södra Louisiana. Ett fall som de båda poliserna Rust Cohle och Martin Hart jobbade med och som de båda sedan länge trodde var löst och glömt. I pilotavsnittet kallas dock de båda poliserna in till separata förhör rörandes utredningen kring det gamla mordet, någon färsk och liknande tragedi har uppenbarligen uppdagas. Det är också just dessa förhörsrum som fungerar som seriens bas och centrum. Det är nämligen i och kring dessa förhör mångt och mycket av seriens handling föds, ur Cohles och Harts historier rörande fallet. Nu kanske detta låter både diffust, krångligt och till och med lite tråkigt, men låt då er inte luras av min oförmåga att fånga ert intresse. Det hela är otroligt spännande och så skickligt berättat och utfört. Jag önskar jag kunde berätta mer kring själva handlingen för att eventuellt ge er en klarare bild, jag har dock helt enkelt lovat mig själv att inte avslöja för mycket och detta löfte tänker jag hålla. Det här tycker jag nämligen att är en serie som mår bäst av att upptäckas helt på egen hand.

Förutom ett sanslöst bra manus, bländande foto och regi samt fantastiska skådespelarinsatser tillika karaktärer bjuder serien även på dialoger av världsklass samt en mycket passande och stämningsfull musik. Bara vinjetten, ackompanjerad av härlige T-Bone Burnett, sätter prägeln direkt. Då det kommer till dialogerna blir jag ironiskt nog nästan mållös. De är så välskrivna att merparten av Hollywoods manusförfattarelit bör bli gröna av avund. Skrivs det fortfarande så här pass bra manus och dialoger? Skapas det fortfarande sådana här lysande och engagerande karaktärer? Ståpäls!

Även seriens uppbyggnad är något jag verkligen uppskattar. Man kan nämligen se ”True Detective” som en slags miniserie då säsongen kommer att vara helt fristående från eventuellt kommande säsonger. Tänk er ungefär samma upplägg som i serier som FX:s ”American Horror Story” eller AMC:s ”The Killing”. Karaktärer, fall och faktiskt även skådespelare kommer att helt bytas ut i (förhoppningvis) kommande produktioner. Visst kan jag väl erkänna att jag kommer att sakna Harrelson och McConaughey, man kan lugnt säga att de lagt ribban extremt högt, men avslutade säsonger är ändå helt klart något att föredra. Detta förhindrar att man drar ut på handlingen i det oändliga och i och med detta även att serien inte vattnas ur och tappar i kvalitet. Nu är visserligen inte någonting ännu ristat i sten, detta är dock den information om upplägget jag besitter just nu, i skrivandes stund.

Egentligen skulle jag kunna sitta och lovorda ”True Detective” i all evighet, det finns onekligen massor att ta upp och diskutera. Skulle jag dock plocka fram något alldeles, alldeles extra ur serien vore det helt klart McConaughey, både hans insats och hans karaktär Rust Cohle. McConaughey har gått från klarhet till klarhet den senaste tiden, trots detta tycker jag ändå att hans roll i ”True Detective” är hans allra starkaste och detta säger därmed inte lite. Karaktären Cohle är dessutom en av de absolut bästa och mest intressanta samt välskrivna karaktärer jag någonsin haft nöjet att umgås med på TV-seriefronten, jösses säger jag bara.

Detta, mina vänner, är ett bevis på varför jag älskar TV-serier så pass mycket som jag gör. Därför är något annat än ett toppbetyg gjutet i rent guld helt otänkbart. ”True Detective” placerar sig i min värld jämbördes med giganter som ”The Sopranos”, ”Breaking Bad” och ”Deadwood”. Visserligen är jag en stor fantast av den här genren; det vill säga mörka och obehagliga thrillers, jag kan dock ändå rekommendera den här serien till eder samtliga. Den liksom bränner sig kvar, lämnar avtryck. Jag känner fortfarande ett slags obehag då jag nu sitter här och tänker på och skriver om den. Detta ska dock ses som något mycket positivt, trots att jag snackar om obekvämligheter. Stämningen sätter sig redan i pilotavsnittet, sedan bara ökar och ökar den för varje avsnitt, detta är allt annat än lättuggat. En 2010-talets ”Chiefs”

 

**************************************************

Seriens skapare Nic Pizzolatto har gett några vaga nyckelord om vad den andra säsongen kommer att handla om.

– Okej, det är väldigt tidigt. Men jag kan berätta att andra säsongen handlar om hårda kvinnor, onda män och den hemliga och ockulta historien om det amerikanska transportsystemet, säger Pizzolatto, enligt Philly.com.

The bag man (2014)

THE BAG MAN is a taut crime thriller that follows the story of JACK (John Cusack), a tough guy with chronic bad luck but human touches. Hired by DRAGNA (Robert De Niro), a legendary crime boss to complete a simple but unusual task, the plot centers around the anticipated arrival of Dragna who has summoned JACK and a host of shady characters to a remote location for unknown reasons. Over the course of a long and violently eventful night awaiting Dragna’s arrival, Jack’s path crosses that of RIVKA(Rebecca Da Costa), a stunningly beautiful woman whose life becomes physically and emotionally entangled with Jack’s. When Dragna finally arrives on the scene there are sudden and extreme consequences for all.

……….. Alltså…..hur dålig casting får det finnas? Jag kan inte se dåligt skådespeleri…då diskar jag hellre… Kollade inte klart på detta förutsägbara skräp.

Augustiresan – Anna Fredriksson – Bok (9789137141152) | Bokus bokhandel

Augustiresan handlar om vänskapens prövningar och är en ny roman av Anna Fredriksson, författaren till Sommarhuset och Lyckostigen. Jenny är fyrtio år men livet har inte riktigt blivit som hon tänkt sig. Hon får reda på att hennes make har varit otrogen och hennes tillvaro rasar samman när skilsmässan är ett faktum. Av sina tre ungdomskompisar blir hon övertalad att åka med på en cykelsemester genom det sensommaridylliska Österlen, kanske kan det hjälpa henne att hitta tillbaka till sig själv igen. Eftersom Jenny på grund av sitt krävande chefsjobb inte har hunnit umgås med sina kompisar under det senaste året är hon tacksam för förslaget. Vänskapen sätts däremot på hårda prov under åkturens fem dagar. Jenny får reda på att en utav väninnorna har vetat om makens otrohet utan att berätta, vilket lägger sordin på den glada stämningen. I gruppen börjar olika läger att bildas och kompisarna förvånas alltmer över hur Jenny har förändrats under det senaste året. De inser att något allvarligt måste ha hänt – bortsett från svårigheterna i äktenskapet. I romanen beskrivs vänskapens förändrade villkor – att vänskap mitt i livet är annorlunda än under tonåren. På ett varmt och omskakande vis skildras kärlek, tillit och vikten av att våga blotta sitt jag för dem man älskar.

På arbetet är det som en klassisk scen om hur en av personalgruppen avancerar och blir motarbetad av de svartsjuka och avundsjuka. Utan stöd av chefen blir det inte lätt av att helt enkelt hamna helt utanför den trygga grupp som Jenny en gång tillhörde. En dålig chef gör inte saken enklare. Det är lättare att lyssna på det man vill höra än att själv ta ansvar. Boken är klassisk i den bemärkelsen.

Men jag anser att detta var rätt löjligt skrivet, känns som en dålig debut. Fattigt språk och för enkelt och irriterande barnsligt i många lägen.

Jag skulle inte läsa om den.

http://www.bokus.com/bok/9789137141152/augustiresan/

Betyg: MM

The Bag Man

Robert De Niro’s silly pompadour in “The Bag Man” is one sign that this sardonic neo-noir, the first feature directed by David Grovic, has a cheeky sense of itself as something extra clever. Mr. De Niro plays Dragna, whose voluminous hairstyle — reminiscent of Paulie’s ’do on “The Sopranos” — is also a reflection of his inflated ego.

Convinced that he is a genius, Dragna loves to spout quotations from Hermann Hesse and from Sun Tzu’s “The Art of War.”

But he is also a vicious sociopath and a financial scoundrel who specializes in currency speculation. In an early scene, he smashes the face of his daughter, who, while filling in for an assistant, accidentally pressed the “send” button on her computer, losing Daddy a bundle. Then he tosses her a card with the number of a plastic surgeon.

The gist of the movie is a protracted and increasingly tedious cat-and-mouse game played by Dragna with his loyal assistant, Jack (John Cusack), whom he dispatches to pick up a black satchel in Room 13 of a Louisiana motel. Jack is instructed to wait until Dragna shows up, at which time he will reap a handsome reward. Under no circumstances is Jack to look inside the bag.

via ‘The Bag Man,’ Starring Robert De Niro – NYTimes.com.

 

Vilka jävla idioter amerikanerna är – hur kan de ge denna film betyg tre, när den inte borde få något betyg alls.

 

SE INTE DEN.

 

Gravity 3D på SF Bio – film.

Dr. Ryan Stone är ute på sitt första uppdrag i rymden tillsammans med den erfarna astronauten Matt Kowalsky som är ute på sin sista resa innan pensionen. Men en oväntad katastrof isolerar dem i rymdens tysta mörker. All kommunikation med Jorden har brutits och när rädslan gradvis övergår i panik så tar varje andetag av de strandsatta astronauternas sista syre.

via Gravity 3D på SF Bio – film, trailer, boka biljetter.

Jag tycker de kunde ha haft någon annan än Sandra Bullock – jag utgår ifrån att hon inte fick en Oscar, eftersom hon förmedlar inte känslan. Däremot gjorde ju hela filmen det själv – förmedlade känslan av total ensamhet och panik. För vad har man där uppe? Ingenting. Filmningen var fantastisk och var beredd på magknip vid flertalet tillfällen. Att dessutom göra 90 min på endast två skådespelare utan att man tröttnat efter 12 minuter är ju också en konst! Bra jobbat.

Och bara för magknipen så får betyget en skjuts!

Betyg: MMM+

 

Fredrik Backman

Det är svårt att recensera Min Mormor hälsar.. ..men den får full pott av mig! Jag gillade Boken om Ove men denna är snäppet bättre. Den är inte samma, inte alls. Den är lite djupare, och lite barnsligare på samma gång. Boken handlar om Elsa, nästan åtta år. Hon har en heltokig mormor som står på Elsas sida till 100%. Elsas mormor är precis som man skulle önska om man hade en… kanske.  Efter att ha läst de första kapitlen, funderar jag på om jag tycker att det är barnbok, eller vad är detta? Vuxenbok? Barnbok för vuxna? Barnbok för det lilla jaget som bor inom oss alla.. ja så är det nog.. väldigt viktig bok för mig som vuxen blev det i alla fall. Boken passar utmärkt som högläsning för hela familjen – om någon familj fortfarande har denna tradition. Sagor, tokerier och spänning blandas på ett fängslande och igenkännande sätt. Fredrik Backman är en mästare på att teckna personerna med briljanta ordformuleringar. Elsas mormor dör i cancer. Men Fredrik Backman låter mormor vara kvar i boken och genom sin indirekta närvaro leder hon Elsa genom det största och viktigaste uppdraget i tusen och åter tusen evigheter. Elsas uppdrag blir ett äventyr, där hon får lära känna grannarna i huset där hon bor, och där hon får veta sanningen om sin mormor och sanningen om kungadömet Miamas. Boken var otroligt bra. Berättargreppet att historien utspelas ur en sjuårings perspektiv, gillar jag väldigt mycket.

Tack för en fantastisk bok, igen, Fredrik!

Betyg: MMMM

http://www.bokia.se/min-mormor-halsar-och-sager-forlat-14716429

 

Melodifestivalen 2014: Deltävling 1 – Malmö

YOHIO – Andreas.. jösses.. pensionera dig.. asså trött på att alla dina låtar som har samma takt.. nä.. 2a chansen kanske..

asså ljudteknikern, sover du? Andra gången gick det bättre.. nästan godkänd låt ju.

Mahan Moin – bra melodi om hon kunde sjunga rent..

Linus Svenning – asså, bra låt.. bra röst men ..tatoos och percings..nä ingen eurovision kanske…

Elisa Lindström – COPYCAT – Linda Bängzing. Ursh, vad är det för kläder..hemskt, stackars tjej.

Alvaro Estrella – Hur falskt får man sjunga, synd på en sådan bra låt…och Jackson-moves.

Ellen Benediktson – Jösses, så det är inget fel på ljudet??? Jääklar, klockren röst, fantastisk låt.. hejja!! Gud jag får rysningar – GRATTIS!!

Sylvester Schlegel –  min stil, I löööv Håkan Hellström!! Men inte Eurovision kanske.

Helena Paparizou – fantastisk röst men synd med fyra rumpor..och sminket..lite dansare hade gjort låten starkare… Hemska kläder.. dragqueen kropp får du i det där.. hur gamla är hon.. ser ut som 40 ju… Men grattis till 2a chansen.. vilket var en surprise dock.

via Melodifestivalen 2014: Deltävling 1 – Melodifestivalen | SVT.se.

 

Nour El Refai – hur nervös får man vara, är ju fan sämre än DANNY. Ur bild låter hon stabil dock! Men kängor?

Ingen hade använt tandblekning innan denna show iaf. Bruna tänder allihopa… Hemskt.
Fuck Clara.

Ellen är vinnare ikväll… hela skitens vinnare anser jag redan!!

Escape Plan (2013)

Ända sedan 80-talet har det diskuterats om att göra en film som kombinerar de paketerade musklerna hos Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger, men av olika orsaker har de aldrig fått till det. Förrän nu. Och även om den här fina lilla historien, om två tuffa män som försöker rymma från ett så kallat rymningssäkert fängelse, har sina stunder, är helheten något av en besvikelse. En underhållande besvikelse, för all del, men för ofokuserad för att fungera som något av allt den försöker vara.

Stallones karaktär här heter Ray Breslin och är en man som testar säkerheten på fängelser. Vilket han gör genom att låta sig låsas in för att kunna lära sig design, vakternas vanor, med mera, och därefter bryta sig ut. Startskottet till filmens huvudplott går när Breslin får erbjudandet om att ta sig an världens hemligaste och mest säkra finka, en plats för de farligaste av det internationella skumrasket. Utmaningen och en jävla massa stålar får honom att acceptera, men det blir snabbt uppenbart att allt inte är som det borde vara. Kampen för att ta sig ut blir den här gången farligare, och viktigare, än vad den brukar vara.

Allas vår Arnie, i sin tur, gestaltar en medfånge som Stallone blir polare med. Som kan hjälpa honom och som han i sin tur också kan hjälpa ut (för hjälp är enligt uppgift en av de fundamentala delarna i rymmandets konst). Vilket egentligen är en av de stora, förhållandevis få men starkt inflytande, nackdelarna med ”Escape Plan”. Det stora problemet är inte att karaktären, Emil Rottmayer, passar Schwarzenegger ganska dåligt, utan att det känns som om man gjort karaktären större enbart på grund av Arnie. På grund av att man främst ville göra en film med dessa båda gamla actionhjältar. Men ”Escape Plan” känns skriven för en huvudkaraktär, Ray Breslin, och att försöka tvinga den till något annat på det här sättet är att göra historien en björntjänst.

Det är också trist för publiken, eftersom det hade varit roligare att se de båda puckla på varandra. Antingen låta de vara varandras fiender eller mer en omaka och konfliktfylld duo i stil med, säg, ”Tango & Cash”. Nu blir det en besvikelse.

Men vad som räddar ”Escaple Plan” från en regelrätt sågning, är att filmen trots allt fungerar i stora delar. Att den, när det fungerar, är riktigt underhållande. Att Sylvester Stallone faktiskt är en riktigt hygglig skådespelare, och dessutom har sällskap av ett gäng ännu bättre sådana i flera roller (nej, jag anser ej Arnie vara en av dem). Amy Ryan och Vincent D’Onofrio, vars rollfigurer jobbar med Breslin, syns inte mycket men tillräckligt för att påminna oss om hur härliga de är att skåda. Och Jim Caviezel som fångvaktaren, filmens stora skurk, vars små egenheter känns aningen för konstruerade (D’Onofrios karaktär delar tyvärr det här), men som lyckligtvis är en tillräckligt duktig skådespelare för att leverera ett positivt helhetsintryck ändå (även om jag gott tycker han och Arnie kunde ha bytt roller med varandra, tror det hade gjort mycket för att göra ”Escape Plan” till en bättre film). Dessutom 50 Cent, som jag inte alls kände igen, kanske för att han inte alls var dålig. Arnie är väldigt bra på att kisa med ögonen.

Och så dyker Sam Neill upp i en liten, oväntad, roll. Det var kul.

Att ”Escape Plan” är regisserad av vår egen (så att säga) Mikael Håfström märks det inte mycket av. Han har knappast vad man kan kalla en egen stil, men med hjälp Stallone, våld och fula ord (plus en dos avväpnande humor), har han lyckats slänga ihop en klassiskt vinklad, sevärd, actionrökare. Det är inte skitbra men åtminstone fullt tillräckligt.

via Escape Plan (2013) – MovieZine.se.

Hur kan moviezine ge denna tre MZ? Jag ger den inte ens ett M.

Stallone och sin nervskada är sååå kass och har väl alltid varit det! Men Arnold, snygg i skägg och lika sämst som alltid men ändå kult 😛

Supersämst, iaf för en kvinna som mig.

Betyg: M-

Mest för att skådespeleriet sög fett.

Analfabeten som kunde räkna

Hon började arbeta som femåring, blev föräldralös vid tio, överkörd vid femton. Ingenting tydde på annat än att hon skulle leva ett tag i sitt skjul i Sydafrikas största kåkstad och sedan dö, saknad av ingen. Om hon nu inte varit den hon var, men det var hon ju. Nombeko Mayeki var analfabeten som kunde räkna. Ödet tillsammans med hennes talang för henne bort från Soweto, till internationell storpolitik, till andra sidan jordklotet, till två identiskt lika och väldigt olika bröder. Under resan lyckas hon reta upp världens mest fruktade säkerhetstjänst innan hon en dag finner sig själv instängd i skåpet till en potatisbil. Där och då är världen som världen känner den hotad. I Analfabeten som kunde räkna gör Jonas Jonasson upp med fundamentalismen i alla dess former tillsammans med vanföreställningen om olika folks olika värde. Han gör det med humor och värme. Och slår en gång för alla hål på myten om att kungar inte nackar höns. Analfabeten som kunde räkna är Jonas Jonassons andra roman. Han är journalisten och entreprenören som efter tjugo år med tidning, tv och kommunikation sålde allt han ägde och blev författare.

viaAnalfabeten som kunde räkna – Jonas Jonasson – 9789164203960 | Adlibris Bokhandel – Alltid billigt, fraktfritt från 99 kr.

Jag hade för höga förväntningar om denna, efter 75% kanske jag skrattade två tre gånger men annars är det ju inte alls som Ove, karaktärerna är ju inte så som i Ove, de försöker för mkt… inte något du behöver läsa.. man får faktiskt kämpa ett tag för att ens vilja vidare i denna konstiga, löjliga onödiga bok.

Lyckliga gatan – Liza Marklund

Intrigen är genomarbetad och spänningen håller. Lyckliga gatan är en av Marklunds bästa deckare på många år. Sydsvenskan

En kall och blöt majdag hittas riskkapitalisten och före detta riksdagsmannen Ingemar Lerberg torterad och medvetslös i sin fashionabla villa utanför Stockholm. Hans hustru Nora är spårlöst försvunnen.

På Kvällspressen får Annika Bengtzon i uppdrag att skriva om fallet samtidigt som hennes privatliv är i gungning. Hon lever tillsammans med sin nya kärlek och hans barn samtidigt som hon delar vårdnaden om sina egna barn med ex-maken. Det fungerar inte smärtfritt.

Tidningens chefredaktör Anders Schyman hamnar i blåsväder när anklagelser riktas mot honom om det reportage som många år tidigare gav honom Stora Journalistpriset.

Och medan Ingemar Lerbergs hamnar i allt djupare koma och kritiken mot Anders Schyman växer, framträder en allt tydligare

bild av något väldigt mörkt och förljuget under den tjusiga ytan i villaförorten. Varför ville någon plåga ihjäl en före detta

politiker? Och var är den försvunna hustrun?
viaLyckliga gatan – Liza Marklund – 9789164203595 | Adlibris Bokhandel – Alltid billigt, fraktfritt från 99 kr.

Fy fan va tråkig bok, vad handlade den om, jag fick då inga rysningar eller lust att ens läsa nästa bok. Boken handlade mer om Nina än Annika och det passar mig inte direkt..men Annikas liv verkar genomtrist nu men vad var poängen med dessa timmar?

Betyg: MM

Kanske.

Äkta människor

I Äkta människor befinner vi oss i en parallell nutid där gränsen mellan människa och maskin blir allt vagare. Vad händer när robotarna blivit så mänskliga att det knappt går att skilja dem från riktiga människor? När de till och med kan vara våra älskare? I serien följer vi några människor vars livsförändras fullständigt av den nya teknologin.

Vad gör oss till människor? Vad ger oss vårt värde? Och vad händer den dag när robotar blir allt mänskligare och kanske till och med får kroppsdelar från människor?

Är de bara maskiner? Hur värderas dessa, är det som att skaffa familjen en hund eller en slav, på alla mjöliga slags plan?

I tv-serien ”Äkta människor” är en del robotar, eller hubotar som de kallas, väldigt mänskliga i sitt beteende. Men eftersom de ändå bara är maskiner är det helt tillåtet att behandla dem hur som helst. Slå dem? De är ju ändå bara maskiner, eller? Eller använda dem i sexshower och i bordeller? Eh? Då slipper människor utnyttjas som sexslavar men va!

En del människor blir så fästa vid sina robotar att de inte kan skilja sig från dem, ja de kan till och med välja en robot före sin make. Andra människor ser robotarna som ett hot, både rent konkret, för de misstänker att robotarna kan vilja ta över jorden – men också att robotarna är dåliga för att föräldrar låter dem läsa godnattsagor för sina barn, istället för att barnen får mänsklig kontakt med riktiga människor.

Ja kan maskiner få känslor? Och om de maskinerna får mänskliga delar i sig, hur mycket människa blir de då? Är det rätt att behandla mänskliga robotar hur som helst? Är det skillnad i rang på olika robotar? Är de mer avancerade mer värda som personer, eller är de alla maskiner?

Frågorna är väldigt intressanta.

Serien innehåller många politiska frågor och åsikter samt fördomar mot homosexualitet och rasism. SD-liknande scenarier och annat tänkvärt. Jag hade då räknat med mer snack i median om just detta nakna och sanningsenliga syn på andra livsstilar och sk raser inom samhället idag.

Jag skäms ännu en gång hur människan beteer sig.. tur att dessa ”invandrare” är robotar då…