…Sambon åkte ju in för blindtarmen, det var ju jag som tog in honom till akuten och helt plötsligt så skulle han ju opereras, och innan dess visste ingen av oss något.. det tog 24 timmar innan de röntgade honom. Sedan ringde jag, och inget svar.. då var han redan på bordet.
Den hade spruckigt.. och det var akut, för att från att få höra att han kanske skulle opereras imorgon till att 3min senare få ett kryss på magen, så hann nog ingen av oss reagera, och jag satt ju hemma då..
Inte kul.
Sedan fick jag ringa runt 01.30 för att få veta att han vaknat från narkosen. Det var det enda jag ville veta.. jag menar min andra älskling vaknade inte.
Ja men sambon var vaken och det tog inte lång tid innan han ringde upp helt groggy. Men gulligt.
Godmorgon halv tre på natten 🙂 Och han ville inte lägga på.
Själv så hamnade jag i något slags chocktillstånd för sen var jag som en zombi resten av veckan.
Han fick ligga kvar och jag for fram o tillbaka mellan oss och Karlstad. Jag sov som en stock, åkte dit och skulle vara gullig flickvän. Det var jättebra när jag var där, inget kändes konstigt eller något.. vi låg bredvid varandra bara i hans lilla säng de första dagarna.. de sista så gick vi ner till cafét och satt där istället.
Men han fick inte komma hem på 7 dagar.. och ingen sade varför, sista dagarna så fick han veta att det var något med levervärdet som gjorde att han ej fick åka hem.. då blev man ju helt spänd igen, för det vet man ju vad Dr. House har sagt om.
När man satt bredvid honom sen så hade man ju full koll på sambons ögon att de inte började bli gula…(hehe..eh.. ..eh.).
Sedan fick vi veta att det var bök med alla levervärden, alla 5. Så ok, då ska han nog ligga kvar då..
Men han var uppe och gick och pratade med andra patienter och levde luckan så, exakt en vecka senare så fick han fri pass hem.
-JAHA..nu kommer han hem också.. han är överlycklig..såklart.. jag med.. men reserverad..Jävla gubbe!
Inför operation så röde sig alla frågor.. vad händer om något händer? Vad fan gör jag då? Vad händer med barnen? Vem fan berättar för barnen?..Måste jag berätta för barnen.. fy fan..vad läskigt.. så jag fick ju snabbt tag i en av dem och förklarade lite vad som pågick.. för jag tänker INTE.. helt plötsligt dyka upp och säga att deras pappa är död.. utan att de ens vetat om att han låg på sjukhus för något ganska allvarligt för hans ålder.
Och jag tänker INTE säga att han bara har ont i magen.. för de kan skrämma livet på vilken unge som helst, som alltid har ont i magen.. och just ont i magen är kan vara allvarligt och om de då får för sig att man hamnar på sjukhus, som barn ofta är rädda för, eftersom mamman är rädd för att barnen skall hamna där, så kanske de får för sig att inte ens berätta att de har ont i magen, för då ”hamnar man på sjukhus”.. och jag kan ju inte bara säga att ”pappa är på sjukhus, för han har ont i magen..” och så dog han.. nä, det går ju inte heller..så då får man förklara hela biten.. vad läkaren säger helt enkelt.
Men vad händer med allt.. ska jag betala räkningarna redan nu, eller skall jag skita i det? Nä, klart han lever, han får betala dem själv när han kommer hem.. för han kommer ju hem..
Nu har han varit hemma ett tag och jag har bara sovit, jag vill inte vara med honom alls.. jag är nog rätt förbannad på honom, komma här o skrämmas!! Och inte fan vill jag kramas och pussas då.. Gubbejääävel!.. asså.. tillslut kändes det som att jag vill inte alls vara med honom.. jag har inget med honom att göra.. han är ju så gammal.. och vad har vi för liv ihop..och varför skall jag vara ..ihop med en som är tjugo år äldre..som bara skall börja bli sjuk nu helt pltötlsigt och aldrig gå igenom besiktningen igen?
FY FAN.
INGET kändes kul… allt kändes meningslöst.. jag kunde inte sova..så jag fick halvt medvetlös ta sömntabletter ändå.. inte fan blev jag gladare för det, för de brukar göra mig lite mer alert..om dagarna också om jag fått sova som en stock.. men nä, jag segnade till helt ordentligt och fick t.o.m feber och var sjuk..allt för att slippa vara med honom.. han kan sitta där själv i soffan! Gubbjävel.
Jag gick till gymmet och det tråkade också ur mig, inte ens det gjorde mig lycklig, vilket brukar vara ett säkert kort annars.. sex.. well, jo när han kom hem var det supernice.. för då hade jag ej hunnit bli förbannad än… men sen har jag bara total vägrat.. orka kladda!
Satt på gymmet och cyklade.. och kände, att nä..vi kommer inte vara ihop.. vi är inte ens ihop nu.. vad fan är det här? Ska man vara ihop med sin kompis och sen ha en fin lägenhet och sen är det inget mer..
ÖH, jag är 33 år och tänker inte ha det så.. eller känna så.. jag måste fan prata med honom.. detta går ju inte.
Kom hem, sade inget för det är eg bara en fas.. så onödigt att göra honom ledsen.. så jag är nog tyst ngra dagar till, jag har nog bara fått en överdos av honom..och han skall ju gå till jobbet på Måndag så då får jag ju sakna honom lite..igen..och så ses vi inte HELA JÄÄÄÄLA tiden…
Men nä.. han var dö trött.. jag var halvbakis på min sömntablett från natten innan.. den går ej ur kroppen ordentligt när jag ändå, trots den, sover illa… så halvbakis så vågar man öppna käften.. jag börja berätta att jag inte alls tycker det känns normalt och bra.. och att… jag inte har en aning om varför jag ligger där för.. Jag skyllde lite på en annan konversation jag haft med en väninna under dagen.. som också känner sig utmattad av sin man..och uttråkad helt enkelt.. jag berättade vad jag sagt och att jag kände så men också får dåligt samvetet för att jag känner så..och att det var därför jag hade ringt från stan..fast jag bara varit borta en liten stund.. för jag kände separationsångesten direkt.. när jag uttalade orden att jag inte visste varför vi var ihop.. och att jag sagt det högt.. till någon annan..kändes så fel.. för så känner jag ju inte alls.. ju…jag får ju ont i hjärtat av ..vaddå..vi skall ju vara ihop.. men det känns inge bra.. jag har tusen pusselbitar som svävar som inte kommer på plats..
Han lyssnade och log bara.. jag tror inte han blev rädd ens..utan han känner mig och han vet ju att jag varit ostabil hela veckan och helt otillgänglig.. och sovit bort dagarna för att jag inte vill vara med honom.. ”tror du jag inte märker det eller?? Men du får vara hur du vill.. det går över…” -Men tänk om det inte går över, var går gränsen?… Jag började gråta… och vi gick igenom de senaste två veckorna…tillsammans..och ..han lade rätt pusselbitarna..tillsammans med mig, vilket inte skrämde mig, eftersom verkligheten eg gjorde det..så är det inte så skrämmande med honom…att vi båda kom fram till att jag är ju förbannad på att han blev sjuk och kunde dö och kunde ha lämnat mig där utan ett enda ord.. och där stod jag då, ensam igen.. ensam…wth!
Klart jag inte har lust och krama på den som har skrämt livet på mig.. skall jag trösta och finnas för den som borde trösta mig istället… för han var ju fullt upptagen med att vara sjuk.. jag kunde ju bara känna mig maktlös och titta på och vänta på telefonsamtal och fakta…
Ja men så är det ju… jag i ett nötskal.. ok… Jag kände hur allt rann av mig.. jag grät ganska mycket för hela spänningen släppte från kroppen.. -Det är just det här som är osaken till varför vi är tillsammans..våra samtal och de stunder som vi re-connectar och känner oss levande.. tillsammans..
Vilket gjorde att jag vaknade upp som en helt levande människa igen,! Nu kan jag inte sova för jag är pigg, som en mört.. orka sova bort livet!?!
Upp med dig nu!